Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
Anletsdragen voro markerade och ögonens uttryck
doldes under ett par glasögon, som allt emellanåt må-
ste utbytas mot ett par skarpare.
»Så att du gör oss den äran, Helena,» voro hen-
nes hälsningsord, då hon trädde in i det lilla förma-
ket, där Sara satt i lifligt samspråk med kusinen,
hvars bekantskap hon först nu gjort.
»Pappa skref och bad mig gå upp.»
»Du har inte gjort dig för brådt, det var i ok-
tober du kom till Stockholm, hör jag.»
Helena rodnade ända upp till hårfästet.
»Det är inte mitt fel, och ännu mindre pappas,»
svarade hon stolt.
»Och hvarför kommer du nu? Jag skulle helst
sett, att du inte gjort det.»
Harmens och förödmjukelsens tårar stego den
unga flickan i ögonen, och först nu gaf fru Holm akt
på: hennes utseende.
En sådan vacker flicka, och så lik sin far! Samma
djupa ögon, mörklockiga hår och uttrycksfulla mun.
»Du är välkommen i alla fall, men ...» hon hade
ej hjärta säga rent ut, att hon ej väntade något godt
af besöket.
Sara hade af nödtvång och grundsats uppfostrats
så enkelt och allvarligt som möjligt, och hvad godt
kunde hon väl hafva af umgänget med en flicka, som,
likt Helena, uppvuxit i lyx och öfverflöd.
Med mönstrande flendtliga blickar öfverfor fru
Holm hennes dräkt, viss att däruti finna något skryt-
samt, simpelt, hvars ursprung ej var svårt att utröna.
Nej ! Enklare var Sara ej ens klädd, och ändock
var skilnaden så stor.
Fru Holm strök sig mekaniskt öfver pannan och
blundade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
