Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
Hon satt med brefvet i handen långt efter sedan
det var läst oeh ondast igen.
Mycket däruti hade gripit, upprört och gladt
henne, men allt hade sjunkit undan för den frågan:
»Skall jag låta henne resa eller ej?»
Som hon nu satt, vägande för och emot, hade
hon suttit mer än en gång i ensamma stunder, ty hon
hade väntat en sådan inbjudning och sökt förhärda
sig däremot.
Det afslag hon i tankarna så ofta gifvit var dock
nu ej sa lått att halla fast vid, ty hur mycket hen-
nes stolthet och skuggrädda moderskärlek än röstade
for ett oåterkalleligt nej, visste hon att detta för all-
tid skulle stänga vägen mellan henne och brodern,
och det vore dock allt för bittert.
Hon reste sig upp och stod länge i tyst begrun-
dan, så gick hon beslutsamt ut i köket, där gamla
Netten stod röd och varm, med uppkaflade klädnings-
armar, och lät det heta strykjärnet ångande fara fram
öfver Saras ljusblå muslinskjortel.
»Hai du slutat snart?» frågade hon tankspridt.
»Det ser frun väl, att jag inte har!»
Netten var alltid vresig, då hon hade brådt, och
biaclt hade hon ständigt; men matmodern var van
\id hennes sätt och fästade sig ej det ringaste därvid.
»Att halla Sara hel och ren är1 zaaei* än ev män-
niska kan gå i land med,» återtog hon buttert.
»Du vet jag hvarken hinner eller kan ...»
»Det begär jag väl inte heller, frun har nog ändå,
tycker jag!»
»Det rättaste vore, att hon hjälpte sig själf.»
Det kom ett godmodigt uttryck i den gamla tro-
tjänarinnans mattblå ögon, medan den tandlösa mun-
nen drog sig til! ett leende. »Det vore just något för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
