Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
diamanter, men inne vid strandbrädden lågo skuggorna
djupa.
Knut Stolpe och Sara skötte hvarsin åra i en
smäcker, hvitmålad båt, som ställts till hennes för-
fogande.
Då och då plumsade hon till med åran djupt
ned i vattnet för att vid nästa försök göra ett blind-
hugg uppe i luften.
»Det är svårare, än jag trodde,» sade hon skrat-
tande.
»Alla barn i början, fröken har ju inte försökt
sig förrän i dag.»
»Jag skulle vilja lära rida också!»
»Säg bara ett ord till kammarjunkaren, jag har
ännu aldrig hört honom säga nej till ett fruntimmer
— åtminstone om hon är vacker.»
Han hade just suttit och tänkt på, hur bra hon
såg ut i det hvita bluslifvet och den blå jockeymös-
san, under hvilken håret stack fram, burrigt och ore-
digt. Anletsdragen voro ej regelbundna, och om skön-
het kunde ej blifva tal, men det var en friskhet, kraft
och oskuld öfver hennes väsen, som fängslade en hvar.
»Jag är rädd att be om för mycket,» svarade
hon rodnande.
»Beröm bara en af ridhästarna eller hans håll-
ning och sätt att sköta tyglarna, och ni blir genast
erbjuden att ta ridlektioner, det slår jag vad om.»
»Herr Stolpe tycker inte om morbror, det har
jag märkt mer än en gång.»
Han tog några kraftiga årtag, så att båten snodde
rundt och svängde af inåt stranden. »Det är myc-
ket hos honom, jag beundrar och önskade kunna ef-
terlikna. Han har energi ! Hvad han vill, det för han
igenom, och så är han — räknekarl.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
