Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
»Hvar är Hugo?», frågade han.
»Han följde med.»
»Det hade jag ämnat göra själf.»
»Den här gången var det du, som kom för sent,»
svarade hans hustru betydelsefullt.
Sädesfälten stodo afmejade, björkarna hade fått
en skiftning i gult, och landskapet hade en helt an-
nan karaktär, än då Sara såg det första gången, men
själf var hon ännu mera förändrad.
»Jag vill blott säga dig,» sade Hugo, då de skil-
des åt utanför järnvägsvagnen, »att du kan räkna på
mig, som vore jag din verkliga bror. Kommer du i
någon sorts nöd, så tveka aldrig att vända dig till
mig, ty du har ingen bättre vän.»
»Så att jag har dig här igen,» sade fru Holm, i
det hon tog dotterns ansikte mellan sina händer ocli
såg henne djupt in i ögonen.
Sara rodnade som blod.
De hade nyss kommit från stationen, tebordet
var prydt med blommor och alla ljus tända.
»Det är något du döljer för mig, barn.»
»Jag — jag är förlofvad.»
Hur hade Sara ej ängslat sig öfver att behöfva
säga dessa ord, som hennes ömtåliga samvete ej till-
lät henne att behålla för sig själf.
»Så fort går det väl inte! När du kommer i ar-
bete, tösen min, blåsa sådana där griller bort. De
tillhöra din ålder — som andra barnsjukdomar.»
Sara svarade ej.
Netten serverade te och var den enda, som såg
riktigt glad ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
