Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
Han kände sig som förlamad, utan att veta
hvarför.
Sitt första stycke hade han skrifvit af inre tvin-
gande drift, utan tanke på publik eller kritik, och
nu var det som ställde sig dessa hindrande emellan,
ja, som hörde och kände han sin dom, redan innan
han visste, hvad han själf hade att säga.
Hvarje afton tänkte han: »Det skall blifva ett
annat lif nu, i morgon börjar jag på allvar» — och
dagen därpå drefs han ut, för att ha en undanflykt
för sig själf och en möjlighet att skjuta upp.
Om han alldeles misslyckats, hade det brutit
hans kraft eller lockat till trots och därigenom till
ett nytt försök.
De motsägande omdömena och det halfva er-
kännandet verkade förlamande. Hvarje gång han satte
sig till skrifbordet, genljödo för hans öron recensen-
ternas tal om de löften han ingaf samt de fordringar
eller förhoppningar, som kunde ställas på honom, och
bvilka det var hans skyldighet att infria, och hvad
han än läste — äfven det medelmåttigaste — fann
han så öfverlägset sitt eget, att det borttog all lust
att göra ett nytt försök.
Misslyckandet var det enda han trodde på!
Han blygdes inför Bara och flydde henne, ty hen-
nes blotta åsyn verkade anklagande.
Hans kinder blefvo ihåliga, ögonen feberglänsande
och hållningen slapp. Hon såg det och kunde intet
göra, ty han var så retlig, att ett enda ord mången
gång dref honom på dörren för hela dagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
