Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
Hon såg upp till honom med ofrivillig aktning
och beundran, men van som hon var vid männens
hyllning, retade det henne, att han stod utanför hennes
välde.
»Är inte Sara kommen ännu?» frågade han skarpt.
»Sara!» svarade hon med en flyktig rodnad, »hon
är lika litet bjuden som du själf.»
»Hvarför?»
»Och det tror du skulle roat henne?»
»Ja visst! Tillsammans med sin man och kusin
hos sin egen morbror, det tycks mig själfskrifvet.»
»Det finns personer, som inte behöfva mer än
visa sig för att förstöra glädje och trefnad, » svarade
hon med en mörk blick; »sådana bjuder man inte.»
»Jag förstår och tar det uteslutaude på mitt
konto,» sade han godmodigt, »men du blir inte af
med mig i alla fall.»
»Hur är det?» fortsatte han vänd till Knut, »du
ser inte frisk ut.»
»Mig felas ingenting.»
Rösten lät kärf och hård, och när den uppflam-
mande rodnad, som färgat hans kinder, lika hastigt
försvann, såg han så blek och sjuk ut, att Hugos an-
sikte fick ett bekymradt uttryck.
Han tänkte ej längre på sin egen, stora missräk-
ning i lifvet ; att se Sara lycklig, var hans innerligaste
önskan.
»Hvad är det emellan dem, eller hvad har det
varit?» frågade han sig, medan han oförmärkt be-
traktade Helena, öfver hvilkens själfsvåldigt fria väsen
låg något på samma gång trotsigt och osäkert, och
Knut, hvilken föreföll så nervös, att han var otillräknelig.
Kammarjunkaren kom in, elegant och vacker som
alltid ; men det undgick ej läkarens skarpa blick, att
Skattepenningen. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
