Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
Sara hade rest sig upp. Det låg ångest och
skygghet i hennes ögon.
»Så tidigt,» tänkte också hon, medan en mat-
tande ängslan smög sig öfver hennes lemmar.
Hon visste, hvad en middag hos morbrodern be-
tydde, och att Helenas närvaro verkade upphetsande.
Hitintills hade ingen mer än hon sett Knut i hans
förnedringstillstånd, och ingen skulle få se det heller ;
men i denna stund kände hon sig rent af ur stånd
att genomgå ännu en sådan pinsam scen, hvaraf min-
net bränt sig fast och förföljde henne, hvar hon än var.
Det var Hugo, som kom, men en enda blick på
honom sade henne, att något händt.
Hon sprang upp som en fjäder, utan känsla af
trötthet.
»Hvad är det? Hvar är Knut?»
»Han kommer strax.»
Det for en mörk sky öfver hennes ansikte.
Skulle han få se honom sådan.
»Nej,» svarade han på hennes tanke — »han
är sjuk.»
»Död!» skrek hon.
Han tog hennes hand mildt och lugnande.
»Nej, men sanslös. Jag har fört honom hit i en
vagn. Försök att vara lugn och laga, att sängen är
i ordning. »
»Jag gör det själf, » sade hon med bestämdhet, då
Netten ville hjälpa henne att bädda. »Laga du i stället,
att det är eld i spiseln, om något behöfs.»
Det hade fallit ett onaturligt lugn öfver henne,
ett lugn, som nästan var en välgärning mot den ån-
gest hon genom1efvat.
ííftr de komipo bärande med honom, Hugo och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
