Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
Under natten hade han ordnat allt i sina tankar,
men ej fått klart för sig, om hon skulle samtycka.
»Jag ser helst, att din mor sköter honom,»
svarade han tveksamt.
»Och det kan du föreslå?»
»För henne vore det en välsignelse. Han kom-
mer inte att behöfva mycken passning, bara sällskap
och någon som är till hands. Hon skulle känna sig
vara till nytta.»
»Han står mig närmast. Jag måste tänka på
honom först,» sade hon lidelsefullt.
»Gör du inte det, om du arbetar som förut?»
Det slog henne med ens, att utan hennes arbete
skulle de ha intet att lefva af.
»Jag kan inte lämna honom,» svarade hon tungt,
»allt annat — men jag kan inte.»
»Du kommer att nöta ut dig till ingen nytta.
Håll dig i stället frisk till själ och kropp, det blir
hans bästa läkemedel.»
Hon stod med böjdt hufvud.
»Äfven den kalken,» sade hon bittert och såg
upp med något så hopplöst i blicken, att det sved i
Hugos hjärta.
En plötslig tanke kom honom att studsa. Han
gick närmare och såg henne in i ögonen.
»Du har mått illa på sista tiden, inte sant?»
frågade han lifligt.
»Ingenting att tala om.»
»Mer än du tror,» sade han varmt och räckte
henne handen. »Du har tvänne lif att svara för,
och när du det vet, tvekar du inte att spara dig själf.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
