Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
Ägde hon ej en glädjekälla i sitt eget sköte, en
gåfva att skänka honom, som skulle binda fastare än
alla band, gifva honom något att arbeta för samt väcka
hågen för ett nytt lif, som aldrig kunde blifva hug-
skottets eller slumpens.
Fru Holm satt vid sjukbädden. De fula, skräm-
mande tankarna, som aldrig fingo helt växa ut till
önskningar — och dock voro det — att Knut skulle
dö, gå bort, för att hennes fiicka skulle kunna blifva
lycklig en gång, i en dunkel framtid, fingo ingen plats,
när han var under hennes vård.
Tvärtom växte hennes ömhet ut inför hans lidande,
hvilket hon ej kunde se och därför kände så mycket
djupare.
Hur skulle hon också kunna önska något annat
än godt åt den, som skulle blifva fader till Saras
barn?
Hon var äfven den, som hörde hans första, tyd-
ligt frammumlade ord: »Guds finger. — Guds straf-
fande finger,» upprepadt som en länge öfvertänkt läxa.
En dag när Sara kom hem, log han emot henne,
och det var nära, att hon ej kunnat hålla tårarne
tillbaka.
»När skall han bli så stark, att jag kan berätta
det för honom?» frågade hon sig med stigande längtan.
Läkaren blir, näst patienten, hufvudpersonen i
sjukdomens drama. Hans besök är dagens stora hän-
delse, hans föreskrifter och ord orakelspråk, hans an-
siktsuttryck gradmätaren för hopp och fruktan.
Mer än en natt genomvakade Hugo vid sjukläg-
ret. »Han skall bli frisk, om Herren hjälper och
min konst något förmår,» var den tanke, som bitit
gig fast i hans hjärna.
gara gjorde sig ej reda för hvad han var för dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
