Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
hafvet — det är som om ingenting mindre kunde till-
fredsställa mig.»
Sara kom från en lektion och skulle göra
en titt hem till gossen. Hon gick förbi de två
med en hälsning och några vänliga ord. Gud vare
lofvad, att det kommit så långt, att han kunde vara utel
Aldrig hade våren synts henne så skön, ty hon
njöt den liksom dubbelt, för sin egen och hans räkning.
På Floras kulle mötte hon Hugo, som gått ut i
hopp att träffa henne. Hon blef glad som alltid, då
hon mötte honom — och så förunderligt trygg.
»Har du mycket brådt?» frågade han.
Hon ville ej svara jakande. »Ej mer än att vi
kunna talas vid några minuter. Är det något sär-
skildt? »
Det var uttrycket i hans ansikte, som kom henne
att göra denna fråga.
»Ja! Har du tänkt på, hvar ni skola varai sommar?»
Hon rodnade häftigt.
»Hemma. Något annat är ej möjligt.»
Visst hade hon tänkt, önskat, planeråt och räk-
nat, men stannat framför en ogenomtränglig mur —
omöjligheten.
»Knut måste ut för att få krafter.»
Hon rodnade åter och böjde sitt hufvud.
»När du säger det, måste det försökas,» sade
hon energiskt.
Svårigheter, umbäranden, hinder, allt som rest
sig i hennes väg, föll med ens, när läkaren tyd-
liggjorde hennes egen tanke.
»Han är min patient, och den käraste af alla,»
började Hugo tveksamt. »Det är mer än en, som
varit mig tämligen likgiltig, hvilken jag skaffat medel.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
