Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
De Moruniers betraktade henne äfven, men vörd*
nadsfullt och med synbar beundran.
Helenas skönhet var sydländsk, men här såg han
framför sig den nordiska kvinnotypen sådan han lärt
känna den genom afbildningar, hörsagor eller ett och
annat ansikte bland hopen.
»Detta är, således den goda ängeln i hans lif
liksom i hans diktning,» tänkte han, medan han be-
traktade Knut för att se, i hvad mån författaren mot-
svarade den föreställning han gjort sig om honom.
Hvad han såg var en dödsblek man, hvars eldiga,
hotfulla och på samma gång skrämda ögon hängde
fast vid Helena, där hon stod med handen om stols-
ryggen som för att hålla sig uppe.
»Jag har inte gratulerat dig ännu, kära Knut,»
sade kammarjunkaren med höjd röst, på det att så
många som möjligt skulle få veta, hur nära lierad
han var med den unge författaren, om hvilken han
nyss hört sägas, att han troligen skulle blifva en af
de främsta i landet.
»Jag sade alltid, så länge du var medlem af min
familj,» fortsatte han, »att du skulle bli något stort.
Ingen ville tro mig, men jag har mitt eget sätt att
se människor och ting och tar ej gärna miste.»
De Mourniers stod och gaf akt på, att Helena och
Sara ej gjorde min af att hälsa på hvarandra och att
båda syntes lika obehagligt berörda af det oväntade
sammanträffandet.
»Här är plats, låt oss slå oss tillsammans,» före-
slog kammarjunkaren.
»Nej,» svarade Knut så kort, att det bief en ohöf-
lighet.
Efter några knapphändiga afskedshälsningar skil-
des man åt, men stämningenvid båda borden var förstörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
