Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
»Jag hade styrka att springa till telefonen,» fort-
satte Helena entonigt. »Hugo kom nästan genast.
Vi buro honom till sängen, han och jag. Vi hop-
pades, att ingen skulle få veta det, och jag minns
som i en dröm, att han tvättade upp blodet från golf-
vet. Stackars, stackars pappa!»
Hon tystnade och lät hufvudet sjunka.
»Om jag vetat eller anat! Det är inte möjligt
annat, än att utvägar funnits! Det var ett bref han
skrifvit, som brändes för min skull, och det förebrår
jag mig så bittert. Tänk, om det kunnat rädda ho-
nom? Allt annat förefaller smått däremot!»
»Det är inte troligt, att något kunnat hindra hvad
som skett,» sade fru Holm lugnande.
»Han hade en psalmbok bredvid sig, och det var
gjordt ett märke för psalmen 466. »En sent upp-
vaknad, men botfärdig syndares suckar mot döden,»
är det inte hjärtslitande? Tror faster, att Gud hör en
sådan bön i sista stunden?»
»Jag tror, att Herrens öra aldrig slutes för någon
nöd, och att vi aldrig kunna utransaka eller förstå
hans rådslut.»
»Det är en vers som är särskildt förstreckad.»
»Läs upp den!»
»Nu jag min suckan ställer
Till dig, min Gud, och tror,
Att du mig icke fäller,
Fastän min nöd är stor.
För Jesu skull
Jag vet du ej förkastar
Den själ, som till dig hastar,
Betiyckt och ångerfull.»
»Gud är barmhärtigare än människorna,» sade
fru Holm varmt, »och om han får lefva. . .?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
