Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
‘¿17
feberyrseln röjt den sorgliga hemligheten, hade varit
förfärlig.
Det var som om allt sammanstörtat kring henne,
allt svikit henne — tyckte hon.
Hennes egen far hade bedragit henne hela lifvet
igenom, och den hon kallat mor hade hycklat en kär-
lek hon omöjligen kunde känna.
Hvad fanns att tro på?
Allt var sluti Hon hade inga anhöriga i hela,
vida världen, och på kärlekslycka fick hon ej längre
tänka.
Hade hon redan förut varit ovärdig att blifva en
rättskaffens mans hustru, kunde nu ej blifva tal därom,
ty hvad annat var hon väl än en själfSpillings och
en äfvontyrerskas dotter — utom äktenskapet.
Den moder hon längtat efter och varit färdig att
omfatta med dotterlig ömhet samt aldrig känt sig
behöfva som nu, var endast en kvinna, som tolererat
henne, för hvilken hon varit en daglig pina och stän-
dig påminnelse om en begången oförrätt.
Det hade funnits stunder, då hon trodde sig på
väg att förlora förståndet genom att grubbla på allt
detta.
Fru Holm och Hugo hade knackat på hennes
dörr samt bedt att få komma in; men hon nekade
att taga emot, och dock längtade hon med feberaktig
otålighet att återse fadern och höra ett vänligt ord
från människoläppar, utkastad och öfvergifven som
hon kände sig.
»Stackars min lilla Helena,» sade fru Brag och
smekte ännu en gång hennes hår, men hon gjorde
en häftig rörelse med hufvudet, som för att skaka
utaf något obehagligt.
»Kan du intet bjuda till att hålla af mig lite?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
