Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
narra mig så, bedröfvar mig mest — det var så af-
siktligt. »
»Sådana äro alla barn.»
»Det tror jag inte,» svarade hon sorgset. »Kanske
det vore bättre vi lät honom få üere lekkamrater?»
»Då skulle vi veta, att det vore riktigt snälla
barn, som inte fördärfvade honom.»
»Deras färäldrar skulle kanske inte finna honom
snäll nog.»
Han såg på henne med en vredgad blick.
»Det är inte det ringaste ondt hos pojken, bara
liffullhet och begåfning. »
»Dess svårare är han att leda.»
Hans blickar irrade ut öfver snön, som skimrade
i rosa och guld i solnedgången eller låg med svartblå
skuggor öfver sig.
I en backe, på andra sidan gatan, rutschade barnen
utför på sina kälkar under höga jubelrop.
»Kanske han är med dem?» sade han, »vi få
förlåta honom för i dag. Jag undrar sannerligen inte
på, att han låtit fresta sig. Jag minns väl själf, när
jag var pojke! Jag skall i alla fall genast gå ut och
söka upp honom.»
»Låt oss äta först!»
»När det gäller gossen?»
»Maten står på bordet. Át en bit! Han har ju
roligt under tiden.»
»Det har du rätt i.»
Knut satte sig, men åt nervöst och brådskande.
Vid andra rätten steg han upp.
»Jag kan inte.»
»Hvart ämnar du gå?»
»Jag vet inte.»
Han stod och spejade ut på gården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
