Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
att gifva hans tankar en annan riktning och liksom
sätta upp sorg mot sorg.
»Vi måste visa henne den lille,» sade Hugo,
»Det är ett vågadt medel, men jag vet intet annat.»
»Jag kan inte.»
»Det förstår jag.»
Hugo tog barnet och lade det i hennes armar,
men hon vände sig bort.
»Det är inte han — tag bort honom 1» bad hon
rysande.
Natten kom med mörker och tystnad.
»Jag kastar mig på salssoffan, » sade Hugo till
fru Holm, »det är mig omöjligt att gå härifrån.»
»Det är en välsignelse att veta dig vara här,»
svarade hon.
Han satte sig vid ena fönstret, och medan han
såg ned på de många människoboningarna, öfver hvilka
snön bredde sitt hvita täcke, fylldes hans hjärta af
bitterhet.
»Hur mycken andlig och lekamlig nöd gömmer
sig ej därinom ! Hvad lifvet dock är sorgligt! » tänkte han.
Stjärnorna gnistrade på den mörkblå himlagrun-
den, och jorden låg sofvande därunder, insvept i sin
hvita mantel — en bild af frid och hvila.
I hans hjärta var fullt uppror.
Han hade aldrig tänkt på att bekämpa sin kärlek
till Sara och aldrig funnit något orätt däri, då han
så fullkomligt behärskat hvarjc yttring däraf. Den
hade slumrat lika fridfullt, eller lika skenbart, som
staden därute under stjärnhvalfvet, och nu med ens
hade den vaknat upp med en styrka ’som förskräckte
honom.
Medgången, människors aktning och medvetandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
