Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
— den döde lefde lifligare än någonsin i de sörjandes
hjärtan.
Sara såg så blek och hvit ut mot sin svarta dräkt, att
lion bief Knut en daglig påminnelse att behärska sig själf.
Han hade endast milda, uppmuntrande ord för henne,
försökte dölja sin sorg och antaga en hoppfullare min samt
föra henne med sig på små promenader — långt orkade hon
ej gå.
När han trodde sig ha ingifvit henne en smula hopp
och mod, skyndade han in till mormor, som fru Holm allt-
jämt kallades, och grät ut sin sorg i hennes knä.
Det var den enda lindring han fann.
Ibland ströfvade han omkring ensam i utkanterna af
staden, tills han hemkom, kroppsligt uttröttad och liksom döf-
vad, med hopp om några timmars sömn under natten.
I stunder af tvifvel — och de voro många — stängde
han in sig i sitt rum och gick fram och åter likt ett lejon
i sin bur.
»Var det ett straff? Och hvarför? Hvad var meningen?
Ilvad ville Herren honom?»
Andra stunder anklagade han sig själf. Hans ensamt
var felet. Han hade älskat själfviskt och utan mått. Han
hade varit en dålig uppfostrare, på väg att fördärfva en själ,
som utgått ren och fläckfri ur Herrens hand. Var det ej
en nåd att han återtagit sitt lån?
Arbeta kunde han ej. Han försökte uppriktigt och
allvarligt; men det var omöjligt fästa tankar och intresse
vid diktade sorger och glädjeämnen, när hans hjärta ej hade
minne för annat än egna kval.
»Jag måste arbeta för bröd, om inte annat,» tänkte han
och tog itu med ett par tidningsartiklar, som ej togo fantasi
och känsla i anspråk.
En stund skref han flitigt, men när blickarna händelse-
vis föllo på Viktors sparbössa, som ännu stod kvar på skrif-
bordet, var det slut med ens. Hvad hade han egentligen att
arbeta för? Hvad tjänade det till? Alltid kunde han skrapa
ihop så mycket som till ett lif för dagen. Framtiden hade
varit sonen, och han fanns numera ej.
Sorgen förde ej makarna närmare hvarandra, utan
tvärt om.
I sitt innersta grubblade båda öfver, i hvad mån skul-
den låg hos den ena eller den andra, och i sin helhet var
det outtalade tankar, som ställde sig skiljande emellan dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
