Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Den gamle sjörövaren - IV. Sjömanskistan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och föga tack ska ni ha, era harhjärtade stackare. Vi ska
ha den där kistan öppnad, om vi också ska släppa till
livet på det. Och törs jag be att få låna den här påsen, mrs
Crossley, för att bära hit de pengar, som med rätta
tillkomma oss.»
Naturligtvis sade jag, att jag ville gå med min mor, och
naturligtvis kommo de alla med utrop över vår
dumdristighet; men icke ens då ville någon enda följa oss. Allt vad de
ville göra, var att ge mig en laddad pistol, i händelse vi skulle
bli överfallna, och att lova att ha hästar färdigsadlade, om
vi bleve förföljda, då vi återvände, medan en pojke skulle
få rida till doktorn för att anhålla om väpnad hjälp.
Mitt hjärta bultade häftigt, då vi båda i den kalla kvällen
gåvo oss av på detta farliga äventyr. Fullmånen höll på att
gå upp och tittade rödaktig fram genom de övre dimlagren,
vilket påskyndade våra steg; ty det var tydligt, att innan vi
hunno tillbaka, skulle allt bli ljust som på dagen och vårt
återtåg utsatt för spejande ögon. Vi smögo fram efter
gärdesgårdarna ljudlöst och snabbt utan att höra eller se
något, som kunde öka vår fruktan, tills dörren till »Amiral
Benbow» till vår stora lättnad hade slutit sig bakom oss.
Jag sköt genast för regeln, och där stodo vi ett ögonblick
flämtande i mörkret, ensamma i huset med den döde
kaptenens kropp. Därpå gick min mor efter ett ljus, och hand
i hand inträdde vi i krogrummet. Han låg på rygg, som vi
hade lämnat honom, med ögonen öppna och ena armen
utsträckt.
»Släpp ned gardinen, Jim», viskade min mor; »de kunde
komma och titta på oss utanför. Och nu», sade hon, då jag
gjort det, »måste vi ta nyckeln ifrån den där, men vem vill
röra vid honom, det skulle jag just vilja veta!» Och vid dessa
ord lät hon höra liksom en suck.
Jag kastade mig genast på knä. På golvet, alldeles inpå
hans hand, låg en liten rund papperslapp, svärtad på ena
sidan. Jag kunde icke betvivla, att det var den svarta
lappen, och då jag tog upp den, fann jag skrivet på andra sidan
med redig och vacker stil följande korta budskap: »Ni har
anstånd till tio i afton.»
»Han hade anstånd till tio i afton, mor», sade jag, och
just som jag sagt det, började vår gamla klocka slå. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
