Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Den gamle sjörövaren - V. Den blindes slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ni har åtskilliga tusental så gott som i handen, era
narrar, och ni tvekar att röra en lem! Ni skulle bli rika som
kungar, om ni kunde få fatt i det, och ni står där och gapar.
Det var ingen av er, som vågade visa sig för Bill, och jag
gjorde det — en blind stackare! Och jag skulle gå miste om
min lycka för er skull! Jag skulle förbli en fattig,
kringvandrande tiggare, som snyltade sig till rom, då jag kunde få
rulla i droska! Om ni bara hade så mycket mod i er som
masken i en rutten skorpa, skulle ni ännu fånga dem.»
»Ge det tusan, Pew, vi ha fått dublonerna!» brummade en.
»De måtte ha gömt den välsignade saken», sade en annan.
»Tag guldpluringarna, Pew, och stå inte här och stormgräla.»
Stormgräla var just rätta ordet, ty Pews vrede växte vid
dessa invändningar, så att han slutligen icke mera visste
till sig utan i sin blindhet slog åt dem till höger och vänster,
varvid käppen föll tungt på mer än en av dem. Dessa i sin
tur svuro tillbaka över den blinde uslingen, uttalande
rysliga hotelser, och sökte förgäves få fatt i käppen och vrida
den ur hans hand.
Detta gräl blev vår räddning, ty medan det ännu rasade,
hördes ett nytt ljud från toppen av berget åt byn till —
trampet av galopperande hästar. Nästan samtidigt kom
från den inhägnade sidan ett pistolskott, blixt och knall,
vilket tydligen var den sista signalen om fara; ty piraterna
skingrades ögonblickligen i vild flykt åt alla håll, den ene
nedåt stranden efter bukten, en annan uppåt berget o. s. v.,
så att inom en halv minut icke syntes en skymt av dem,
utom Pew. Honom hade de övergivit, om av ren
förskräckelse eller av hämnd för hans elaka ord och slag, vet jag ej;
men stannade kvar gjorde han, stapplade i raseri fram
och tillbaka på vägen, trevande med käppen och ropande på
sina kamrater. Slutligen vände han åt orätt håll och sprang
på ett par stegs avstånd förbi mig åt byn till, skrikande:
»Johnny, Svarta Hund, Dick», och andra namn, »inte
ska ni överge gamle Pew, kamrater — gamle Pew!»
I detsamma nådde bullret av hästarna toppen av
bergssluttningen, och fyra eller fem ryttare blevo synliga i
månskenet och sprängde i full galopp utför backen.
Pew, som därvid märkte sitt misstag, vände om med ett
ångestskrik och sprang rätt på diket, där han rullade ned.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
