Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Mitt äventyr på sjön - XIII. Huru mitt äventyr började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
runt omkring denna del av stranden hade ett slags giftig
klarhet. Från fartyget kunde vi ingenting se av huset eller
palissaden, de voro begravna bland träden, och om icke
den i kajuttrappan upphängda kartan hade angivit något
annat, skulle vi ha kunnat vara de första, som någonsin
ankrat där, sedan ön uppstod ur havet.
Icke en vindfläkt rörde sig, icke ett ljud hördes utom
bränningarnas brus en halv mil bort efter stränderna och
mot klipporna utanför. En egendomlig stagnerande lukt
låg över ankarplatsen, en lukt av våta löv och multnande
trädstammar. Jag såg doktorn vädra och fnysa som när man
smakar på ett skämt ägg.
»Inte vet jag, om det finns någon skatt här», sade
han, »men jag vågar min peruk på att här förekomma
febrar.»
Om gastarnas uppförande varit oroande i båten, blev
det verkligt hotande, när de kommit ombord. De lågo på
däck och förde ett knotande samtal. Den lindrigaste
befallning mottogs med mörk blick och blev motvilligt och
vårdslöst åtlydd. Till och med de hyggligaste matroserna måste
ha gripits av smittan, ty det fanns icke en man ombord
med god uppsyn. Myteri hängde tydligen som ett åskmoln
över våra huvuden.
Och det var icke endast vi i kajutan, som märkte faran.
Lång-John var ständigt i farten, gående från grupp till
grupp med ett gott ord till var och en, och såsom föredöme
hade ingen kunnat visa sig bättre. Han formligen
överträffade sig själv i villighet och artighet; han var idel solsken
mot alla. Om en befallning gavs, kunde John i blinken vara
på sin krycka med det muntraste: »Ska ske, sir!»; och då
intet annat fanns att göra, stämde han upp den ena visan
efter den andra, liksom för att dölja de övrigas missnöje.
Bland alla dystra saker på denna dystra eftermiddag
syntes oss denna tydliga ängslan hos Lång-John det värsta.
Vi höllo rådplägning i kajutan.
»Sir», sade kaptenen, »om jag riskerade en befallning till,
skulle vi få hela besättningen som getingar kring öronen.
Ni ser, hur det står till. Jag skulle alldeles säkert få ett
ohövligt svar, och om jag gav svar på tal, skulle pikarna
snart vara i högsta hugg; gjorde jag det däremot icke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
