Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Mitt äventyr på sjön - XV. Ömänniskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag kunde nu se, att han var en vit människa liksom jag och
att hans anletsdrag till och med voro behagliga. Hans hud,
där den var blottad, var brynt av solen; till och med hans
läppar voro svarta, och hans ljusa ögon voro hemska i det
mörka ansiktet. Av alla tiggare, jag sett eller föreställt mig,
var han nummer ett i trasighet. Han var klädd i skynken
av gammal segelduk och oljeduk, och detta besynnerliga
lappverk sammanhölls genom ett system av de mest
olikartade och orimliga hopfästningar, såsom mässingsknappar,
pinnar och öglor av tjäriga bändslar. Kring midjan bar han
ett gammalt läderbälte med mässingsspännen, det enda
solida i hela hans utstyrsel.
»Tre år!» utropade jag. »Hade du lidit skeppsbrott?»
»Nej, kamrat», sade han — »maronerad.»
Jag hade hört ordet förut och visste, att det var ett
rysligt straff vanligt nog bland sjörövare, varvid brottslingen
sattes i land med litet kulor och krut på någon öde och
avlägsen ö.
»Maronerad för tre år sen», fortfor han, »och har levat
på getter sedan dess och bär och ostron. Sätt en människa
var som helst, säger jag, och hon kan reda sig. Men, kamrat,
jag längtar efter kristen mat. Du skulle inte händelsevis ha
ett stycke ost på dig nu? Inte? Mången lång natt har jag
drömt om ost — rostad för det mesta — och vaknat igen
och varit här.»
»Om jag nånsin kan komma ombord igen», sade jag,
»ska du få ost pundvis.»
Han hade hela tiden varit upptagen med att känna på
tyget i min tröja och stryka mina händer, se på mina skor
och hade under uppehållen i sitt tal visat ett barns
förtjusning över närvaron av en medmänniska. Men vid mina sista
ord ryckte han upp sig till ett slags förvånad slughet.
»Om du nånsin kan komma ombord igen, säger du? Kors,
vem skulle hindra dig?»
»Inte du, det vet jag nog», var mitt svar.
»Och det har du rätt i», utropade han. »Hör på — vad
heter du, kamrat?»
»Jim», sade jag,
»Jim, Jim», sade han, tydligen mycket förtjust. »Hör på,
Jim, jag har levat ett liv så vilt, att du skulle skämmas att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
