Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen. Mitt äventyr till sjöss - XXIII. På drift med ebben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kabeln var spänd som en bågsträng — så starkt drog
hon på sitt ankare. Runt omkring skrovet bubblade
och snattrade den forsande strömmen i mörkret likt
en bergflod.
Så långt var det gott och väl, men så kom jag att erinra
mig, att en spänd tross, som plötsligt hugges av, är lika
farlig som en sparkande häst. I tio fall mot ett kunde jag vara
säker på att jämte min båt få göra en luftfärd, om jag var
nog dumdristig att genom kabelns avskärande skilja
Hispaniola från hennes ankare.
Denna tanke gjorde mig rådvill, och om icke lyckan åter
varit mig synnerligen bevågen, hade jag måst överge min
plan. De lätta fläktarna, som börjat blåsa från sydost och
söder, hade i skymningen gått över till sydväst. Just som
jag funderade som bäst, kom en vindstöt, fattade i
Hispaniola och tvingade henne upp mot strömmen; till min stora
glädje kände jag kabeln slakna i mitt grepp, och handen,
varmed jag höll den, doppades för en sekund i vattnet.
Jag fattade genast mitt beslut, tog fram min kniv,
öppnade den med tänderna och skar av den ena kardelen efter
den andra, tills fartyget endast hölls kvar av två. Därpå
väntade jag lugnt, tills en vindfläkt åter skulle göra
spänningen mindre.
Hela tiden hade jag hört högljudda röster från kajutan,
men sanningen att säga hade jag varit så helt upptagen av
andra tankar, att jag knappast hört på dem. Men nu, då
jag ingenting annat hade att göra, började jag bli
uppmärksammare.
En röst kände jag igen som slupstyraren Israel Hands’,
han som en gång varit Flints kanonjär. Den andra var
naturligtvis min vän i röda nattmössan. Bägge voro tydligen
påstrukna och fortforo ännu att dricka; ty medan jag
lyssnade, öppnade en av dem med ett rusigt skrik
akterfönstret och kastade ut något, som jag gissade vara en tombutelj.
Men de voro icke blott druckna, det hördes tydligt, att de
voro ursinnigt ilskna. Svordomar haglade, och då och då
kom ett sådant utbrott, att jag var säker på, att det skulle
sluta med slagsmål. Men för varje gång upphörde grälet
och rösterna brummade saktare en stund, tills nästa kris
kom och i sin tur slutade utan något resultat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
