Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen. Mitt äventyr till sjöss - XXIV. Korakelns kryssning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stranden eller förgäves uttömma mina krafter på att klättra
uppför de utskjutande klipporna.
Och icke heller var detta allt; krypande ihop på platta
stenhällar eller kastande sig i havet med ett högljutt
plumsande syntes två eller tre tjog väldiga, slemmiga djur — så
att säga sniglar av otrolig storlek — som kommo klipporna
att genljuda med sitt skall.
Jag har sedan fått veta, att det var sjölejon och att de
voro alldeles ofarliga; men åsynen av dem jämte strandens
ogästvänlighet och de häftiga bränningarna var mer än nog
att göra mig ohågad för denna landningsplats, och jag ville
hellre svälta till sjöss än trotsa dylika faror.
Emellertid hade jag, som jag förmodade, bättre utsikter
framför mig. Norr om Halabolin-toppen löper landet en lång
sträcka inåt, vid lågt tidvatten bildande en lång remsa av
gul sand. Norr om denna åter kommer en annan udde —
Skogsudden, såsom den var utsatt på kartan — överväxt
med resliga furor, som gingo ända ned till vattenbrynet.
Jag erinrade mig, vad Silver sagt om strömmen, som
löper norrut utefter hela västra kusten av Skattkammarön.
Och då jag märkte, att jag redan var under dess inflytande,
föredrog jag att lämna Halabolin-toppen bakom mig och spara
mina krafter för att söka landa på den mera inbjudande
Skogsudden.
Havet var i en jämn, behaglig rörelse. Vinden blåste
stadigt men inte från söder, det var ingen stridighet mellan den
och strömmen, och vågorna höjde och sänkte sig utan
brytningar.
Hade det varit annorlunda, måste jag för länge sedan ha
gått i kvav, men det var förvånande, hur lätt och
säkert min lilla båt kunde rida. Ofta medan jag ännu låg på
bottnen och endast höll ett öga över relingen, kunde jag se
en hög blå vågkam höja sig tätt över mig; men korakeln
endast hoppade litet, gungande som på stålfjädrar, och sjönk
ned på andra sidan i vågdalen lätt som en fågel.
Om en stund började jag känna mig helt modig och satte
mig upp för att försöka min skicklighet i att paddla. Men
även en obetydlig ändring i tyngdens fördelning framkallar
häftiga växlingar i en korakels gång, och jag hade knappast
rört mig, förrän båten, med ens övergivande sin sakta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
