Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen. Mitt äventyr till sjöss - XXVII. »Piastrar»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smula bestörtning. Det hade icke varit vårt sätt att göra
stora eldar, tvärtom, vi voro på kaptenens tillsägelse
sparsamma på bränsle; jag började frukta, att någonting gått
på tok, medan jag varit borta.
Jag smög mig kring östra ändan, hållande mig försiktigt
i skuggan, och klättrade över inhägnaden på ett ställe, där
mörkret var som tätast.
Till yttermera säkerhet kröp jag ljudlöst på alla fyra mot
husknuten. Då jag kom närmare, föll plötsligt en tyngd från
mitt hjärta. Snarkningar äro i sig själva icke något
behagligt ljud, och jag har ofta vid andra tillfällen beklagat mig
däröver, men just då ljödo mina vänners högljudda och
fridfulla snarkande som musik i mina öron. Vaktens rop till sjöss,
det välklingande »Allt väl» har aldrig mera lugnande nått
mina öron.
Så mycket var emellertid säkert — de höllo en infamt
dålig vakt, och hade det varit Silver med sitt anhang, som
nu smugit sig över dem, skulle icke en själ ha skådat
daggryningen. Nu visade det sig, tänkte jag, vad det ville säga,
att ha kaptenen sårad, och jag förebrådde mig åter bittert
att ha lämnat dem i denna fara med så få att hålla vakt.
Jag hade nu kommit till dörren och reste mig upp. Inne
var det kolmörkt, så att jag ingenting kunde urskilja, hur
mycket jag än ansträngde mina ögon. De snarkande drogo
alltjämt väldiga timmerstockar, och därjämte hörde jag då
och då ett flaxande eller pickande, som jag omöjligt kunde
förklara.
Med armarna utsträckta framför mig gick jag in. Jag
skulle lägga mig på min egen plats, tänkte jag helt belåtet,
och njuta av deras förvånade miner, när de fingo se mig på
morgonen.
Jag stötte foten mot någonting, som gav efter — det var
en sovandes ben, och han vände sig om och stönade, men
utan att vakna.
Plötsligt hördes en gäll röst i mörkret:
»Piastrar! piastrar! piastrar! piastrar! piastrar!» utan paus
eller förändring, likt skramlandet av en liten maskin.
Silvers gröna papegoja Kapten Flint! Det var henne jag
hört picka på ett stycke bark; det var hon, som, hållande
bättre vakt än någon mänsklig varelse, nu på detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
