Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen. Kapten Silver - XXVIII. I fiendens läger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ä’ det allt?» frågade jag.
»Ja, det ä’ allt, vad du får höra, min son», svarade
Silver.
»Och nu ska jag välja?»
»Ja, nu ska du välja, kom det ihåg!» sade Silver.
»Nåja», sade jag, »jag ä’ inte en sådan dummerjöns, att
jag inte ganska väl vet, vad jag har att vänta. Må det värsta
hända mig, det bekymrar mig föga. Jag har sett allt för
många dö, sen jag kom tillsammans med er. Men jag har
ett par saker att säga er», sade jag, nu helt upprörd, »och
det första ä’, att ni nu ä’ mycket illa däran: fartyget
förlorat, skatten förlorad, män förlorade. Hela ert företag
har gått i putten och om ni vill veta, vem som var orsaken
till det, så var det — jag! Jag satt i äppeltunnan om natten,
då vi siktade land, och jag lyssnade på er, John, och på er,
Dick Johnson och Hands — som nu ligger på sjöbottnen —
och berättade vart enda ord ni sagt, innan en timme gått
till ända. Och vad skonaren beträffar, var det jag, som
kapade kabeln, jag, som dödade gastarne ni hade ombord på
den, och jag, som förde den dit, där ni aldrig kommer att få
se en skymt av den mer, inte en av er. Det ä’ jag som
skrattar! Jag har haft övertaget från första stund; jag ä’ inte mer
rädd för er än för en fluga. Döda mig, om ni behagar, eller
skona mig. Men en sak vill jag säga er och sen inte mer: Om
ni skonar mig, så skall allt vara glömt, och när ni,
karlar, en gång stå anklagade för sjöröveri, ska jag rädda er,
så många jag kan. Nu får ni välja. Döda mig, och gör er
själva ingen nytta, eller skona mig och bevara ett vittne att
rädda er från galgen.»
Jag tystnade, ty sanningen att säga, var jag nästan
andlös, och till min förvåning rörde sig icke en enda av dem,
utan de sutto alla stirrande som får. Medan de ännu
fånstirrade, utbrast jag åter:
»Och hör nu, mr Silver, jag tror, att ni ä’ den bäste här,
och om det värsta skulle hända, skulle ni göra mig en tjänst,
om ni läte doktorn veta, hur jag bar det.»
»Jag ska ha det i minnet», sade Silver i en så egendomlig
ton, att jag, om det gällt mitt liv, ej kunnat avgöra, om
han skrattade åt min begäran eller om mitt mod gjort ett
gott intryck på honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
