Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen. Kapten Silver - XXXI. Jakten efter skatten. — Flints vägvisare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oss. Även dessa buro spår av piraternas vilda framfart
under ruset, den ena med en sönderslagen toft, båda
smutsiga och olänsade. För säkerhetens skull måste vi taga
bägge med oss, och lika fördelade på dem båda sköto vi
fart över ankarplatsens lugna yta.
Under rodden var kartan föremål för diskussion. Det
röda korset var naturligtvis mycket för stort för att tjäna
till vägvisare, och anteckningarna på baksidan voro,
som man skall få höra, ganska tvetydiga. De lydde, som
läsaren kanske minnes, sålunda:
»Ett stort träd, Kikarens utsprång, läge I N, NNO.
Skelettön OSO och till O.
Tio fot.»
Ett stort träd var således det förnämsta märket. Nu
var ankarplatsen rätt framför oss begränsad av en två till
tre hundra fot hög platå, i norr stötande till Kikarens
sluttande södra utsprång och i söder åter höjande sig till
den skrovliga klippiga höjden kallad Mesanmastberget.
Platån var högst upp tätt besatt med furor av olika höjd.
Här och där reste sig träd av annan art fyrtio till femtio
fot över sina grannar, och vilket av dessa, som var
kapten Flints »stora träd», kunde först avgöras på platsen
med tillhjälp av kompassen.
Icke förty hade varenda karl i båtarna utsett sin
favorit bland träden, innan vi voro halvvägs över; men
Lång-John ryckte på axlarna och bad dem vänta, tills de
voro framme.
Vi rodde sakta enligt Silvers order för att icke uttömma
våra krafter i förtid och landstego efter en tämligen lång
färd vid mynningen av den andra floden, som rinner ned
från Kikaren genom en skogbeklädd klyfta. Därifrån
började vi, hållande oss åt vänster, stiga uppför sluttningen
mot platån.
En sank, gyttjig mark och en tät kärrvegetation
försvårade till en början mycket vårt framträngande; men
småningom blev sluttningen brantare och stenig, medan
skogen bytte om karaktär och började växa mera glest.
Det var i sanning en angenäm del av ön vi närmade oss.
En starkt doftande ginstart och en mängd blommande
buskar hade nästan undanträngt gräset. Dungar av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
