Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266 KYRKAN UNDER SJUTTONDE SEKLET.
med kyrkans bekännelse och stödde sin framställning på
talrikt anförda bibelspråk. Det undervisande elementet synes
hafva varit förherskande, och man bemödade sig om reda
och klarhet i framställningen, hvarvid dock ej sällan hände,
att predikan blef mera en torr och lärd afhandling än en
enkel och kärnfull utläggning af bibelordet i en sant populär
och uppbygglig form.
Både kyrkoordningen och kyrkolagen föreskrefvo, att
barnens dop, såvidt möjligt var, alltid skulle ske i kyrkan
samt på någon helgdag, när den kristliga församlingen var
tillhopa. Man borde ej heller dröja med denna heliga
handling, utan åtminstone inom åttonde dygnet befordra
ett barn till dopet. De rituella anordningarne vid
dopsakramentet undergingo under tidens lopp många förändringar,
men korstecknet och exorcismen bibehöllos ännu i 1693 års
kyrkohandbok.
Det skriftermål, som efter reformationen bibehöll sig i
allmänt bruk, var s. k. privatbikt eller enskildt skriftermål.
Kyrkoordningen af 1571 förordnar, att presten skulle om
helgdagarne infinna sig i kyrkan en eller åtminstone en half
timma före gudstjenstens begynnelse till att höra dem, som
ville skrifta sig. Han skulle sitta »uti uppenbart rum i
kyrkan för all mans ögon», och till honom skulle de närvarande
gå fram en och en i sender, för att sålunda enskildt skriftas
och aflösas. Det kan vara nyttigt, säger kyrkoordningen,
att, såsom hittills varit brukligt, bibehålla en viss särskild
tid på året, då skrift företrädesvis må ske, ty presterna kunde
då göra sig lediga att med desto större flit förhöra dem,
som framkomma, i deras kristendomsstycken. AÄfven gillas
den seden, som landspresterna vidtagit, att de vid
skriftetiderna biträdde hvarandra, så att flere prester på en gång
funnos tillgängliga för dem, som ville skrifta sig.
Detta enskilda skriftermål, ehuru det enda som
kyrkoordningen vet af, hade dock genom kyrklig sed fått bredvid
sig ett annat, som tillgick så, att samtlige de biktande
gemensamt gjorde sin syndabekännelse och mottogo gemensam
aflösning. Förgäfves hade redan Johan TIlI:s ordinantia af
1575 ifrat deremot. Lika förgäfves anbefaldes presterna i
1619 års kyrkolagsförslag att påminna folket »icke så i
hop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
