Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK TOLLSTADIUS. 201
serligen »nåd gå för rätt», men anmodade konsistorium
allvarligen varna den djerfve prestmannen att bättre taga sig
till vara för framtiden.
Så stodo sakerna, när Dippel på nyåret 1727 kom till
Stockholm. Tollstadius har visserligen sjelf aldrig velat
erkänna, att han stått i närmare beröring med Dippel eller
hyllat hans åsigter. Men Dippel, hvars ord dock ofta äro
ytterst opålitliga, berömde sig af att i Tollstadius hafva
vunnit en afgjord anhängare, och att så var, blef snart ett
allmänt gäångse rykte. I konsistorium förnam man, huru
dippelianismen började spridas inom hufvudstaden, och huru den
tog ökad fart äfven derföre, att många trodde den vara
gillad af den fromme och utmärkte predikanten i
Skeppsholmskyrkan.
Flere gånger uppkallad och förhörd i konsistorium, kunde
Tollstadius visserligen icke förmås att öppet bekänna sig till
Dippels satser, men han ville icke heller öppet och afgjordt
förkasta dem, hvarföre hans motståndare befästes i den
öfvertygelsen, att han inom sig var fången i Dippelska
villomeningar. Omsider måste regeringen lägga sig i saken och i
Mars 1729 nedsätta en särskild undersökningskommission.
Ehuru vid ransakningen många för Tollstadius besvärande
vittnesmål förekommo, nekade han dock enständigt till
anklagelsen för dippelianism och blef omsider genom
kommissionens utslag i Maj 1731 med fem röster emot fyra frikänd.
Men tre år derefter uppstod en ny rättegång.
”Tollstadius hade i en predikan fält yttranden angående altarets
sakrament, som gingo 1i kalvinistisk rigtning. Derjemte hade
han förfäktat den pietistiska satsen, att nådemedlen icke egde
någon kraft, när de förvaltades af en prestman, som sjelf
icke var omvänd och pånyttfödd. Med anledning häraf blef
han ånyo förekallad inför konsistorium, och en vidlyftig
ransakning och skriftvexling börjades. Erkebiskop JÖNS
STEUCHIUS, som år 1730 hade efterträdt sin fader Matthias
Steuchius såsom svenska kyrkans främste vårdare, gaf den
anklagade en välförtjent tillrättavisning särskildt för hans ovisliga
uppträdande i nattvardsfrågan vid en tid, då »församlingen
anfäktades af svärmare, och de dyra sakramenten af dem
likasom trampades under fötterna». Ånyo höjde sig röster,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
