Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En gammal skogslöpares funderingar och erfarenheter om skidforskning och tjurvirke av jägmästare Sven Cederberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flerstädes såväl i Västerbottens och Norrbottens lappmarker som
i kustlandet.
Jag tror emellertid icke på någon teori om, att dessa skidor
hava uppkommit genom lek, utan att det i stället varit den
hårda nödvändigheten, som framtvingat dem. "Nöden är
uppfinningarnas moder" säger ett gammalt ordspråk, om man nu
ens kan tala om uppfinning, när det gäller skidor. Det
händer ju stundom att en skidlöpare, huru skicklig han än är,
råkar ut för olyckan att bryta den ena skidan. Detta är ju
fatalt i synnerhet när det inträffar, då snödjupet är sådant, att
man ej kan taga sig fram utan skidor, men varken en
renskötare eller en skogskarl med någon erfarenhet står rådlös inför
en sådan händelse. Vid skidbrottet skadas vanligen främre
änden av skidan. Har brottet skett så långt från framspetsen,
att man icke kan tälja till något nytt brätte framför fotstället,
vänder man den brutna skidan helt om och täljer till ett brätte
i skidans bakre ände samt, om så är nödigt, tunnar av den
något. Har man möjlighet att göra eld, är det ingen konst att
åstadkomma en fullt tillfredsställande böjning på det nytäljda
brättet. Sedan den del av skidan, som skall böjas, upphettats
mot elden, stickes den med spetsen före något snett ned i den
vid elden vanligen något krama snön, som rätt hårt
tilltrampas mot såväl under- som översidan av skidan, vilken försiktigt
gives ytterligare lutning och lämnas i denna ställning tills den
kallnat, vilket endast tar en tid av 5 à 10 minuter. En dylik
brättning står sig alltid de närmaste dagarna, även om
blidväder skulle inträda.
Är snön vid sådana tillfällen mycket lös alltigenom, blir
det ju oftast något besvärligt att taga sig fram med en
sålunda stympad skida, men är snön åter fast eller belagd med
för skidlöparen bärande skare, dröjer det ej lång stund,
innan en god skidlöpare kommer underfund med att det, trots
den ena skidans avkortande, är lätt att ernå en närmelsevis
lika god fart som med likalånga skidor, därest man använder
den kortare skidan mest som framdrivande eller sparkande
redskap. Sådant har hänt och händer väl än i våra nordliga
obygder, och forntidens jägarefolk torde haft minst lika lätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
