Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två skåningar i Lapplandsfjällen av herr O. F. Norman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och gamla skidspår drogo vi fram och gjorde stora krokar för
att slippa ifrån den lösa snön, som försinkade och
obarmhärtigt gjorde slut på krafterna. Tredje dagen kommo vi till en
timmerkoja någon mil norr om Risbäck. Kojan tilltalade oss
på det högsta med sina grova, kådiga stockar, som glänste i
solskenet — ty solen behagade verkligen titta fram emot
eftermiddagen, för första gången sedan starten. Genast vi slogo
oss ned vid långbordet där inne, bjödos vi på kaffe av kockan,
och strax var samtalet i full gång. Den natten sovo vi i
syskonsäng med sexton norrländska timmerhuggare, seniga,
intressanta mannar, som gingo till kojs kl. 9 om kvällarna och
stego upp till sitt hårda dagsverke kl. 5.
En gammal hederlig kärngubbe bland timmerhuggarna
gjorde oss en verklig tjänst dagen därpå genom att gå före
och ploga några kilometer. Efter två timmars åkning nådde
vi foten av vårt första fjäll på färden, Gittsfjället. Det är
inget stort eller märkvärdigt fjäll, högsta toppen endast
1,059 m, men jag kommer alltid att minnas det fjället. Det
är det första jag någonsin bestigit, och den första
fjällbestigningen är en intensiv upplevelse, som man gärna tänker
tillbaka på. — Jolly har varit i jämtlandsfjällen förut.
Ett stycke uppåt sluttningen rastade vi och kokade kaffe i
en obebodd lappstuga. Så bar det vidare mot höjden. De
sista granarna blevo till små mörka punkter långt under oss,
björkarna krympte ihop till förvridna, vindpiskade stackars
kryp, som förde en hård kamp för tillvaron på den kala
fjällvidden. Och berusade av fjällets ödsliga storhet glömde vi
packningens tryck, den tröttande stigningen och de vanliga
vilopauserna. Högre! Högre upp! Det är en ny värld som
breder ut sig, oemotståndligt lockande. Där nere blåna
skogarna; dem känna vi. Men fjällkammen, som reser sig mot
skyn, vad döljer den?
Man känner sig så lätt på fjället, så obunden och fylld av
frihet. Man åker i timtal utan att tänka på tidens flykt. Det
känns nästan som att sväva bland molnen. Och molnen äro ju
också så nära. De smyga kring topparna som diminutiva
spöken, och det är svårt att avgöra, vilket som är toppar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
