Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två skåningar i Lapplandsfjällen av herr O. F. Norman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glädje vi om morgonen spänna skidorna på fötterna och sätta
igång för att få en aning värme i kroppen.
Efter tre och en halv timmas marsch över Daunatjåkko
komma vi till den lilla byn Svalgonäs. Vi knacka på i första
bästa stuga och be att få köpa ett mål mat. Det går så bra
så. En härlig middag på stek röding fyller ett stort tomrum
innanför livremmen. Man lär sätta värde på mat och stugor
i Lappland!
Klockan sju på kvällen stå vi vid Virisenjaure, 14 km norr
om Svalgonäs, efter att ha vadat genom hopplösa snömassor.
På sjöns motsatta sida ligga tre gårdar. Det är dit vi ämna
oss, och enligt kartan ha vi 3 km kvar. Komna ett stycke ut
på sjön framträder en svag ljuspunkt långt borta på andra
stranden. Den ljuspunkten blir vår ledstjärna och skänker
nya krafter åt våra domnande lemmar. Plötsligt händer
något. Skidorna liksom sugas fast under snön och bli tunga som
bly. Det känns ruskigt. Förbluffande dra vi oss tillbaka.
Vatten!
På två minuter äro skidorna förvandlade till oformliga
isklumpar. Vi göra ett försök att skrapa av det värsta med
knivarna, men den bitande vinden driver oss vidare. I en vid
båge passeras det farliga stället. Och vi gå och gå genom
evigheters evigheter. Plums . . . plums . . . plums . . . Som
giktbrutna gubbar stappla vi fram. Det är inte två fattiga
kilometer till andra stranden, det är minst fyra tusen
snubblande steg. Gud ske lov för ljusglimten, som visar att vi
åtminstone äro på rätt väg!
Äntligen tar sjön slut. En brant strandsluttning besegras
med våra sista krafter, och när vi spänna av skidorna känns
det, som skulle vi inte orkat gå tio steg till. Vi titta på
klockan; en kvart över nio. Två timmar och en kvart för att gå
3 km. Jolly ruskar på huvudet.
Vid vår knackning öppnas dörren av en kvinna, som vänligt
bjuder oss stiga in. Det behövs inte många ord. Folket här uppe
känner sina ödemarker. Innan vi hunnit få av pjäxorna, är
moran i färd med att duka bordet. Så hänger hon våra ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>