Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yukonspannet. Storliens högfjällshundspann, dess tillkomst och utveckling av herr Aksel Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig. Den har till och med i vissa avseenden överträffat mina
djärvaste förväntningar. Och jag är glad över, att jag nu efter
dessa två vintrars erfarenhet kan säga, att ännu har ingen
människa blivit biten av Yukonspannets hundar. Vad detta
betyder, att dag efter dag föra fram alla dessa hundar med löst
drag genom myllrande människomassor, utan att någon blir
biten, förstår väl till fullo endast den, som i någon mån
försökt det. Lösa och odisciplinerade hundar, som komma i
spännets väg, äro dock ganska besvärliga ibland. De äro dessbättre
sällsynta i Storlienterrangen. Den svenska hundkulturen
synes mig stå på en ganska hög nivå på det hela taget. Sorgliga
undantag har man dock haft tillfällen att konstatera.
Jag lärde mig att köra hundspann i Alaska, och jag trodde
jag kunde konsten. Där var det egentligen ingen konst — bara
de fria vidderna, inga främmande människor och hundar att
möta på månadtal ibland. Och där voro ej heller
fordringarna på precision och pålitlighet att jämföra med, vad en mera
civiliserad omgivning ställer på allt. Så har man fått lära om
en hel del, vilket långt ifrån varit av ondo. Men det har
sannerligen varit ett arbete. Och mången gång har man inte
kunnat undgå att ställa den frågan till sig själv: har då
hundspannet så stor betydelse, att det är värt allt detta arbete? Själv
har jag givetvis aldrig kunnat svara på detta. Men jag brukar
trösta mig med, att Yukonspannet säkerligen glatt många
människor, skänkt dem minnen och — kamerabilder. Ty man
brukar fotografera spännet — ibland . . .
De allra flesta körningarna ha ju bestått i rena nöjesturer i
Storlienterrängen, till Skurdalshöjden, Storvallen, Stenen i
grönan dal, Glucken o. s. v. samt någon gång, då och då, till
Rensjösätern, Blåhammaren och Sylarna. Det är ungefär det
vanliga. Och ofta ha vi under dessa turer haft sådana personer
i släden, som aldrig skulle haft en möjlighet att komma ut på
de verkliga vidderna utan hundspannets hjälp. Och sådana
gånger känns givetvis arbetsglädjen större. Som ambulans har
Yukonspannet fått tjänstgöra gång efter annan under de gångna
vintrarna. Så genomfördes i slutet av april detta år en ganska
krävande ambulanstur, då en ung man ådragit sig en ryggskada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
