Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västerbottens jungfruliga fjällvärld tillgänglig för envar av intendent Curt Ewert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Postbudet Ante Näsström
från Lövberg.
Då Näsström så småningom
slagit sig ned och talat något om
alldagliga ting, får jag höra, att det
är en märklig skidlöpare jag har
framför mig, och det dröjer ej så
länge, förrän Ante i drastiska
ordalag berättar om sin längsta
skidfärd sålunda.
"Det var på hösten vid juletid
1913; jag var då 20 år gammal
och alltså i mina bästa år. Min
moder hade blivit svårt sjuk, och
vad skulle göras för att rädda
henne? Det gällde att i största
hast söka läkarehjälp och hämta
medicin från Vilhelmina. På den
tiden fanns ej telefon, landsväg
med bilar eller flygambulans. Det
var ingen tid att förspilla. Vid
7-tiden på morgonen spände jag
på mig mina 10 fot långa och 6
tum breda skidor. En kraftig stav lade jag över axeln. Det är
egendomligt att tänka tillbaka på sådana tider, då man åkte på dylika
tunga och svårhanterliga doningar. Det är en oerhörd skillnad mot
nutidens smäckra men ändå starka skidor. Det var dåligt före, mycket
kallt, och 13 mil öde snövidder skilde mig från Vilhelmina, men jag
visste, att här gällde det att så snart som möjligt komma till mitt mål,
apoteket i Vilhelmina. Efter 7—8 timmars oavbruten skidlöpning
nådde jag så den lilla byn Laxbäcken 1 mil därifrån. Där lyckades jag få
hästskjuts fram till kyrkbyn. Det dröjde ej heller länge, förrän jag fick
den efterlängtade medicinen och kunde vända åter mot Laxbäcken. Dit
kom jag vid 10-tiden på kvällen. Mörkt var det och trött hade jag
blivit. Jag hade ju hittills löpt ganska fort, men nu märkte jag, hur
farten saktade allt mera på hemvägen. Först på morgonen passerade
jag Bångnäs, strax söder om Kultsjöluspen. Snön gick fortfarande
ända till knäna och det var ej lätt att pulsa fram med de tunga
skidorna. Här i Saxnäs fick jag litet mat och fortsatte strax. Det dröjde
emellertid ej länge, förrän jag tydligen löpte i sömnen och drömde,
att jag såg krigskungen i spetsen för en armé av folk. Men ack, då
jag blev mig själv igen, såg jag, att det bara var skogen jag sett
runt omkring mig.
Jag föll åter i dvala och såg människor framför mig, men så snart
jag for mot dem, veko de undan. Fyra km väster om Stornäs by fick
jag kaffe, tyvärr! Det sista jag minns, var klabbföret i nysnön och
minst en fot klabbsnö, som täckte skidorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
