Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smärre bidrag - Skidlitteratur av jägmästare Erik Geete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
särskilt på vårskaren voro de gamla "heid"- eller fjällskidorna bäst,
och därför voro också dessa mest i bruk.
Den mest omhuldade idrotten var att "staa ville laamer" eller som
det helst kallades, slalaamrenn, samma sport som man nu tagit upp
på nytt. Ordet "laam" kan närmast översättas med löpa eller
skidspår. — Ju svårare terrängen var, desto bättre.
Ehuru det nu är många år sedan slalomlöpningen blev bortlagd i
Fyrisdal, gå ännu sägner om de djärvaste bragderna. Ned över
timmerlöpor och timmervältor stod man, löpan gick över gärdesgårdar
och stenmurar och utöver branta stup. En visa från omkring 1800
— "Fjellböndane paa ski" — förhärligar slalomlöpningen. I en
annan visa heter det: Han rende flatt och han rende hratu
og soli skimta under skio.
Löporna försvårades understundom genom att man lade flera stup
i rad efter en brant backe. Det kallades en kneikelaam. Det
fordrades goda knän och präktiga skidor för att klara en sådan. — Löpan
skulle sluta i en "braasving" (telemarksväng), den konsten höll man
styvt på. Man berättade även, att en del kunde svänga helt runt och
korsa sin egen löpa. Det kallades "hegd" eller "reipslykkje"
(repslinga). Enligt sägen kunde man t. o. m. göra två slingor — ja tre
— men det är troligen ren dikt. Har man ordentlig fart och spåret
slutar i en motbacke, bör dock konsten ej vara så stor att göra en
dylik "ögla". Vidare uppfann man olika konster för att ytterligare
försvåra slalomlöpningen. Man tog upp hatten från backen eller tog
av sig tröjan i vildaste farten. Det allra käckaste var att hålla en
ölbutelj med korken urtagen i handen utan att något av ölet
spilldes ut. — En fader utmärkte sig ofta genom att stå i svåra
löpor med barnet på armen. En mycket omtyckt sport var även att
åka utför hustak, ju högre desto bättre. Ofta rände då skidspetsen
rakt ned i snön, så att löparen stod på huvudet. Många skidor —
och även ben — ha på det sättet brutits i Fyresdal. Nu är denna
"sport" så gott som helt bortlagd.
Backlöpningen stod i gamla tider inte så högt i anseende som
slalomlöpningen. Den skilde sig f. ö. i ett avseende väsentligt från
nutidens backhoppning. Stupet lades nämligen oftast nedanför backen på
alldeles slät mark eller på isen. Underbacke saknades sålunda, och
stupet måste därför vara mycket "skarpt" för att man skulle komma
någon vart. Var snön lös, gingo skidorna ofta ned och brötos tvärt
av. En modern hoppare skulle troligen anse de gamla backarna
farliga. Även i hårt före föll löparen ofta framstupa. Därför måste
nedslaget göras med böjd kropp och krökta knän. Det var denna stil, som
på 90-talet i den nya backhoppningen fick namnet "opptrekk".
Hopplängderna i gamla tider räknar man nu inte för stora, men
man kan inte jämföra dessa längder från 1830 och 1930. Det berät-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
