Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den tredje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustaf, som velat öfverraska, blef i stället
öfverraskad. Nu såg han, att han lekt på en volkan och hvad
han lekt bort; densamme, som drömt om intåg i
Petersburg och Kronstadt, såg sig hotad med hån och
undergång. Men nöden väckte också det sofvande
lejonet, och med faran växte hans mod. Ty ej blott
detta års (1788) finska fälttåg gick förloradt, utan i
vester utbröt en ny olycka. De af Ryssarne uppäggade
Danskarne föllo lejonet i hälarne och rustade sig att
från sydvestra gränsen angripa Sverige både till lands
och sjös. Men Gustaf fördubblade ock sin kraft. Först
sände han allt krigsfolk, som var till hands i
Stockholm och landsorterna, till det af Danskarne hotade
Göteborg; därpå genomreste han sjelf landet, för att
uppbåda sina bönder till fäderneslandets försvar. Så
besökte han det för svenska friheten heliga Dalarne,
tilltalade bönderna i Mora och Tuna, liksom Engelbreckt
och Gustaf Wasa engång gjort; de samlade sina skaror
omkring konungen och drogo strax mot söder. Så
genomflög han äfven Vestmanland och Värmland och
anlände till Göteborg, då den 15,000 man starka danska
hären nalkades genom Bohus och Dalsland under Prins
Karls af Hessen befäl. Här rustade, förberedde och
uppmuntrade han allt till det djerfvaste försvar, och
beväpnade borgare och bönder slöto sig till honom. Snart
stodo 5000—6000 man med laddade kanoner på vallarne.
Dock blef nöden från denna sida om några veckor slut,
ty kabinetterna i London och Berlin började föra ett
sådant språk i Köpenhamn, att ett vapenstillestånd slöts
med Danmark i Okt. detta år, hvilket om våren 1789
förvandlades till en fred, som återställde allt på gamla
foten emellan båda rikena.
Men Gustaf hade derföre ingen ro. Det gällde nu
att vara konung eller emottaga befallningar af de
stora: han stod emellan seger och nesa. Han hade utan
fråga sårat lämningarne af en gammal författning, som
nu var nära att störta honom, och den han lätt vid 1772
års hvälfning kunnat lämpa efter sitt behag; konungen
hade sårat författningens bokstaf, det upproriska befälet
dess anda; det hade under brinnande krig velat förråda
åt den gamla arffienden både konungens och
fäderneslandets säkerhet och ära. Svenska folket, som efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
