Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den tredje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 88W —
nen, hvilken man kunde likna vid den, som Arkimedes
sökte för att kunna röra jorden ur sin bana. Man
bade ej hos Gustaf uppsökt denna klara, fasta punkt, ur
hvilken den kraft långsamt, men säkert uppväxer, som
kallas taraktär, en kraft, som ej skimrar, men som
ofta gör, att eljest medelmåttiga män kunna uträtta det
som gränsar till det utomordentliga. HKortligen: man
gjurde ej nog klart för denna prins, öfver hvilket land
och folk han komme att styra; att han skulle beherrska
ett oroligt och frihetslystet järnfolk, hvartill han
behöfde en mera stålsatt vilja än prinsar, som äro födda, att
leda stillare och vekare folk.
Denne älskvärde och snillrike yngling hade dock
vid 1772 års revolution ådagalagt en sällsynt
skicklighet och ihärdighet och ett förstånd, vuxet de svåraste
företag; därigenom, äfvensom genom sin mildbet bade
han vunnit Europas beundran. Alskad och lycklig
hade han regerat sina första 10 år, han hade sedan i ett
farligt uppror och krig visat en hjeltes och konungs mod
och ståndaktighet — han hade alltså tillfyllest bevisat,
att han £unde lägga fastbetens hand på sitt flyktiga
väsen. Sannt är det likväl, att han ännu vid 35—48
års ålder alldrig kunde bringa sitt förstånd till stadga,
alldrig efter en genomtänkt plan erdna sitt lif och sin
regering till en jemn och fortlöpande bana och
dymedelst bibehålla konungaämbetet i sin fulla helgd. Knappt
var nödens tvång till arbete förbi, knappt var faran
öfverstånden, förrän han förbytte den tunga spiran mot
en blomsterstängel eller tyrsusstaf och öfverlämnade sig
åt hela naturligheten af sin flyktighet. Han försmådde
att intaga nödig barlast för sitt lätta skepp, att
fasthänga vid lättsionighetens vingar det nödiga blyet, för
att hålla dem qvar i jordens grannskap, för att ej låta
honom glömma, med hvilka ögon folket därnere
betraktade luftseglaren.
Gustafs sinlighet var ej af en farlig art, hans
lidelser voro ej våldsamma; han var en verkligt poetisk
fågel, som lefde och sväfvade i ether, i ljus och
stråJar. Och behofvet af en sådan flygt bemäktigade sig
honom mera, ju äldre han blef, och visade sig ofta
såsom ostadighet. Om en sådan lättsinnighet rigtas på
det yttre lifvet och sederna, öfvergår den till
lättfär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
