Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf den fjerde Adolf (1796-1803)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 1353 —
hvarf ville segla med vanliga segel eller hålla efter
kusten, där man lättare stöter på grand, än i öppna hafvet.
Äfven folkets allmänna röst höll den kraft tillhaka,
som eljest kunnat vara konungen till hjelp. Ty hvad
alla vilja eller icke vilja måste nödvändigt hafva
inflytande på äfven det egenmäktigaste sinne, måste stärka
eller försvaga dess ifver, bejda eller påskynda besluten.
Det är sannt: Gustaf Adolf förde nästan ensam krig
e-mot Napoleon och Fransoserna, de flesta Svenskarne
önskade dem seger, gladde sig af deras segrar och
bhade gärna kämpat för dem, som konungen kämpade emot.
De sade de sköna orden frihetskämpar, oegennyttige,
ädelmodige efter Fransoserna; de drömde, att dessa
voro af naturen gjorda till idel gifvare och att de af dem,
såsom bundsförvanter, skulle bekomma länder och
skatter. De hade blott behöft hafva de franska
marskalkarne inqvarterade ett halft år hos sig, för att med full
insigt och mod strida för dem. De voro fullkomligt
förvillade, om de inbillade sig att lust att gifva var
mäktigare än att taga bhos det folk, som från urminnes
varit beryktade ") för sin utsökta och fina girighet.
Men Gustaf Adolfs verksambet blef mest hämmad
och hans ära inest bedragen genom sina rådgifvares och
vänners karaktär och oförstånd. Det är säkert, att få
af dem vwille illa, men de flesta hade småaktiga åsigter
af tingen, hvilka åsigter genom konsiderationer för
egna saker blefvo än småaktigare. Var fred möjlig för
Sverige öch kunde konungens ballsstarrigbet böjas
därhän, så hade alla måst försöka att beveka honom.
Kunde det åter ej ske, så hade kriget ock med hesked måst
föras. Nu visste alla, att konungen önskade krig och
att han trodde sig leda det. Var det då rätt, att de
höllo honom qvar i ett osaligt medeltillstånd, som
hvar
-. &) Redan Machiavelli sade på sin tid: Gli Francesi son
piu avidi di danari che di sangue. Vi känna de fransyska
marskalkernas och sändebudens både guld- och jernålder, ända
från Massenas, Forfaits, Grugeves och Trovués till I3ouriennes
och Konsorters, från hvilka Napoleon sjelf vid tillfälle
utprässade det hopskrapade rofvet. Med de lätt köpta orden gloire
och honnew i mund, hafva få af dem (odödlig ära åt Carnot!)
hållit det prof, som städse varit ansedt, som den manliga
dygdens farligaste frestare. Måste ej sjelfra Algier ännu i dag
påminna därom?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
