Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och trälar”, måste, till straff för sin omvårdnad om
folket, lemna regeringen, hvarvid bland orsakerna
till hans fall anmärkes den sällsamma, att som blott
en Konung kunde dubba riddare, måste man hafva
en sådan. Aristokraterne, icke nöjde med de
redbara förmånerna af makt och rikedom,
eftersträfvade äfven ytans glans och ville smyckas och
upphöjas af samma konungamakt, som de trotsade och
sökte öfverändakasta så snart hon icke gick deras
ärender, eller när hon vågade ställa sig på folkets
sida. Denna fåfänga är ett utmärkande drag i den
Svenska adelns karakter, och vi se henne, några
århundraden senare, då hon, under riksdagstiderna
nedsatt Konungen till en blott namnregent, likväl
sörja och pjunka öfver, om han vid utdelandet af
stjernor och band råkade förbigå någon af sine
förtryckare eller förgäta dem vid en bjudning till sitt
bord eller en hoffest. — Adeln och de andelige
hade flera gånger förnyat den ofvannämnda
förbindelsen i Skara och vid hvarje ny Konungs anträde till
regeringen eller hvarje förlägenhet, hvari en sådan
befann sig, utvidgat sina privilegier, förbehållit sig
ensam besittningen af förläningar och embeten,
framför allt af rådsembetet, utestängt hvarje
”vanbörding”, d. v. s. icke-ädling, från sina rättigheter och
så förskansat sig, att nära nog ingen makt mer
återstod för Konungen, ingen rätt för folket och
nästan ingen utväg, att med statens inkomster
bestrida dess utgifter. Christian I, som insåg
omöjligheten att regera ett land, der tvenne kaster så
tillvällat sig både regeringens och folkets
behörigheter, gjorde det grymma och blodiga
revolutionsförsöket i Stockholm d. 8 Nov. 1520, hvilket
likväl, såsom hvarje brott och hvarje våld, bedrog
gerningsmannen på dess väntade frukter, och, i
stället att befästa hans tron, för alltid störtade
honom derifrån och derpå upphöjde Gustaf Wasa.
Denne store man, sjelf utgången ur adelns leder,
kände likväl, att han måste vara icke adelns eller
något visst stånds, utan folkets, Konung, och
skulle troligen ännu mer inskränkt adelns friheter, om
han icke behöft något gynna henne, för att kunna
påräkna hennes bistånd mot de andlige, hvilkas
öfvervälde han ville begränsa. Han tillät således adeln
att återvinna de donationer och förpantningar till
kyrkor och kloster, som dess förfäder alltsedan år
1453 afhändt sig, bekräftade åtskilliga af adelns
privilegier, förbjöd ofrälse personer att köpa
adliga gods eller gifta sig med adliga qvinnor, hvilka
sistnämnda, i sådant fall, förlorade frälsefriheten
för sina arfvegods. Men deremot tillhöll han adeln
att fullgöra sina skyldigheter, höll sträng vård
öfver rusttjensten, hvilken adeln icke sällan bestridt
efter godtycke, och förbjöd henne att slå under sig
kronohemman. Hans son och efterträdare, Erik XIV,
trodde sig vinna aristokratien på sin sida, och i
henne erhålla en bundsförvandt mot sine bröder,
genom det han spridde en ökad glans öfver ståndet,
och omgaf det med nya fördelar; han inrättade
således vid sin kröning Grefve- och
Friherre-värdigheten, som ej var en tom titel, utan förenades med
åtskilliga förläningar och lindrade rusttjensten,
hvilken minskades till hälften eller till 300 marks frälse-
och 200 marks förläningsränta, då den af hans
fader varit bestämd till hälften detta belopp,
hvarjemte en Grefve tilläts behålla tre gårdar, en
Friherre två och den öfriga adeln en gård, helt och
hållet fri från all rusttjenstskyldighet. Från denna
tid härleder sig adelns fördelning i tvenne klasser,
utmärkt genom 3:ne särskilta titlar: Ädle, Välborne
och Välbördige. Alla dessa nådebetygelser
förmådde likväl icke hvarken befästa Eriks tron eller
göra adeln till hans vän. Den glans och yppighet, han
införde vid sitt hof, lockade adeln till ett
kostsammare lefnadssätt. Detta fördrogs; men de stränga
vapensyner Konungen höll, och hvarvid mången
frälseman, som försummade sin länspligt, nedsattes till
skattbonde, men mången sådan deremot upphöjdes
till frälseman, väckte förtrytelse, och bland
orsakerna till Eriks afsättning, anfördes också, att ”han
varit en rätt adelsfiende, som hyste afund, hat och
illvilja till personer af högt stånd”, att ”han med
svåra rusttjenster och många legationer utmattat
rikets adel, den han velat alldeles förderfva samt
om lif och lefverne bringa.” Johans regering var
mera gynnsam för adeln, som likväl icke underlät
att stämpla mot honom och söka stifta oenighet
inom hans familj; Carls var sträng och hård, men
hans allvar tillbakaskrämde intrigerna och de
hemliga anläggningarna. Under Gustaf Adolf uppgick
likväl för adeln en bättre tid, och hon erhöll, utom
en lindring i rusttjensten, äfven säterifrihet, i det
henne tilläts, att slippa vapentjenst och
kyrkotionde för de nya hemman, som upptogos på de
gamla sätesgårdarnas ägor. Riddarhusordningen
utfärdades, hvarigenom adeln immatrikulerades och
fördeltes i tre klasser: Grefvar och Friherrar, de
hvilkas förfäder beklädt riksrådsembetet och vanlige
adelsmän. Under denne Konung hade ståndet ett
tillfälle, att i krig förvärfva ära och byten,
hvilket ännu fortfor under Drottning Christinas
minderårighet, så att denna period kan anses för Svenska
adelns egentliga gyllene ålder. Christinas
förmyndareregering var väl en aristokratisk styrelse, men
i spetsen för henne stod Axel Oxenstjerna, och med
all sin tillgifvenhet för sitt stånd, hyste denne
store man en ännu större för fäderneslandet. De
många missbruk, underslef och våldskräktningar
åtskillige adelsmän tilläto sig, hämmades eller
åtminstone anmärktes och tadlades, och i rådets protokoll
erinrades mer än en gång härom. Man omtalade
huru skattebönder lades under adelns rå och rör,
och att man, för att göra sig sjelf en fördel af 20
till 80 Riksdaler, tillskyndade Kronan en skada på
några tusende. Sedan Christina, som sjelfmyndig
Drottning, tillträdt regeringen och fick gifva fria
tyglar åt sina böjelser, florerade adeln, men gick
i sitt öfvermod så långt, att Drottningen slutligen
icke fann något annat medel att rädda sig och
riket undan följderna af sin oförsigtighet, än att
nedlägga kronan. Tvistigheterna mellan adeln och de
öfriga stånden utbröto i synnerhet under hennes
styrelse, så att hon, för att någorlunda tillfredsställa
de senare, utfärdade åtskilliga författningar, i
synnerhet till presterskapets förmån, samt förklarade
ordet Vanbörding, hvarmed adeln betecknade hvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
