Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adlerfelt, Carl - Adler Salvius - Adlersparre, Georg - Adlersparre, Carl August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Landshöfding i Malmöhus län, om hvilket han
förvärfvat sig förtjenster, som alltid der förvara hans
namn i tacksamt minne, genom sina outtröttliga
omsorger för vägarnas förbättring och den
allmänna hushållningen. Född 1719, död den 20
Jan. 1769.
Adler Salvius, son till Syndikus i Strengnäs
Peder Hansson, sattes genom stiftets Biskop Petri
Jonæ omvårdnad i tillfälle att studera, hvartill han
hade ovanliga naturanlag, gjorde sig hemmastadd
i nästan allt sin tids vetande, således äfven i
medicin och theologi, ingick 1620 som Assessor i
Svea Hofrätt, ådrog sig tidigt Gustaf Adolf den
Stores uppmärksamhet, som skickade honom till
Götheborg, att foga anstalt om stadens
grundläggning, och sedan använde honom i flera
diplomatiska värf. De följande regeringarna omfattade
honom med samma förtroende. Han utnämndes till
Hofkansler och 1643 till Minister vid Westfaliska
fredsverket, i hvars befordrande till slut han hade
mycken andel, dervid fullgörande Drottning Christinas
vilja och, som man vill påstå, kanske med
alltför mycken noggrannhet. Belöningen derföre blef
Riksråds-emhetet och Friherre-värdighet. Gustaf
Adolf hade förut gjort honom till adelsman,
hvarvid han antog det halft Tyska, halft Latinska namn,
under hvilket han är känd. Efter hemkomsten från
fredsslutet med Polen 1752, hvilket han verkställt,
afled han hastigt. Född 1590, död d. 24 Aug.
1652. Storkyrkans i Stockholm dyrbara altartafla
är en skänk af hans enka.
Adlersparre, Georg, son till
Öfverstelöjtnanten Adlersparre, utmärkte sig i ungdomen genom
sitt lifliga, glada lynne, sin lätthet att lära, sin
färdighet äfven i kroppsöfningar, tog vid 15 års
ålder militärtjenst, gjorde Finska kriget 1788—
1790, blef derunder fången, bemärktes efter
återkomsten af Gustaf III, som skickade honom i ett
hemligt uppdrag till Norrige, men tog år 1793
afsked som Ryttmästare, för att egna sig åt
litteraturen och studierna. Han hade redan, ehuru
täflande med Thorild, år 1783 vunnit priset i
sällskapet Utile dulci och utgifvit två häften
skaldestycken. Nu ställde han sig i spetsen för en
förening af flera Sveriges störste författare, för att
utgifva Läsning i Blandade Ämnen, den bästa
tidskrift Sverige någonsin ägt, och som röjde, jemte
en lugn frimodighet, bekantskap med tidens bättre
rigtning i alla hänseenden och ett varmt nit att
befordra dess reformationsåsigter. Den upphörde
likväl efter fyra års förlopp, emedan den icke
gynnades af de maktägande. Adlersparre gick vid
krigets utbrott 1808 åter i tjenst, utnämndes till
Major, Öfverstelöjtnant och Öfveradjutant samt
placerades vid Vestra Arméen. Det var här han skulle
grundlägga sin odödlighet, då han i början af Mars
1809 af vänners och kamraters förtroende ställdes
i spetsen för Wermländska fördelningen af nämnda
armé, hvilken beslöt marchera till Stockholm att
utföra den statshvälfning, fäderneslandets vådor
påkallade som enda räddningsmedlet. Genom
Adlercreutz’s beslutsamma vågstycke lyckades företaget,
hvars utgång eljest varit åtminstone oviss, och som
A. sjelf ganska rigtigt bedömde i anseende till
nationens sinnesstämning, då han, vid intåget i
Stockholm, sade till den, som red vid hans sida, om det
kring honom skockade jubelerande folket: ”Det här
folket, som nu hurrar åt mig, skulle gjort
detsamma om det sett mig hänga.” Med ankomsten till
hufvudstaden var visserligen A:s egentliga stora
andel i revolutionen förbi, ty utvecklingen blef icke
i allt sådan han velat, och han upphörde äfven snart
att leda händelsernas gång; men verkets lön tillföll
honom likväl i rikt mått. Han insattes genast i
Riksföreståndarens Råd, sedermera i Statsrådet,
utnämndes till Friherre och Kommendör af
Svärdsorden, uppdrogs att underhandla med Carl August om
hans val till Svensk tronföljare, emottog honom
vid hans ankomst till Svinesund, och då A., dels af
kärlek till lugnet, dels kanske till följd af
personligt missförstånd och obehag, redan i Maj månad
år 1810 utbytte Statsrådsplatsen mot
Landshöfdinge-embetet i Skaraborgs län, upphörde likväl icke de
följande regeringarnas välvilja och nådebetygelser
mot det nya statsskickets upphofsman. Han
öfverhopades med alla de titlar och prydnader, som här
kunna tillfalla en undersåte, blef Generalmajor,
Serafimerriddare, Grefve och Exellens. Äfven en
fåtölj i Svenska Akademien erbjöds honom, men
hvilken han ej emottog. År 1824 begärde han afsked
från Landshöfdingetjensten, och tillbragte sin
återstående lefnad i ett lugn, som det hade varit
önskligt att han ej afbrutit genom utgifvandet af de
historiska handlingarna, emedan man i dem ej utan
skäl tadlat, dels åtskilliga af hans omdömen, dels
det mindre grannlaga valet af de utgifna
dokumenterna, hvarföre han också år 1831 ställdes till
ansvar för tryckfrihetens missbruk och dömdes till
böter. Född d. 28 Mars 1760, död d. 23 Sept. 1835.
A. var en man med sällsynta natursgåfvor, som
kunnat göre honom till en stor man, om icke deri
saknats denna själsspänstighet, denna moraliska kraft,
hvilken är den oro, som sätter det menskliga
urverket i rörelse och hvarförutan äfven de yppersta
anlag aldrig bära sin rätta frukt. Han hade
kunnat blifva utmärkt både som litteratör och
statsman, om han gifvit sig tid att fullt genomtänka och
haft ihärdighet att genomföra något värf. Nu blef
han i båda hänseenderna endast fragmentarisk. Hans
prosa är stundom nästan klassisk, hvarom hans lilla
skrift: ”Blick på de äldre Wasa-konungarnes
regent-värde” vittnar; men den är blott ett utkast, som
aldrig fullföljdes. Till den nya skapelse man af
honom väntat efter statshvälfningens utförande,
hade han icke gifvit sig tid att genomtänka något
förslag, och det är ovisst, om han i detta fall
ens hyst några idéer. Sveriges öde låg en tid
verkligen i hans händer, men han lät det falla
derur, öfverlemnande åt andra att bemäktiga sig
den dyrbara klenoden och göra ett fuskverk deraf.
Adlersparre, Carl August, son af den
föregående, född år 1810, Militär och
Kammarherre, utgaf vid 20 års ålder en samling smärre
skaldestycken och har sedan författat åtskilliga,
dels poetiska, dels prosaiska, uppsatser och
mindre arbeten, under det antagna namnet: Albano.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
