Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afzelius, Johan - Afzelius, Per, von - Afzelius, Anders Erik - Afzelius, Arvid August - Agardh, Carl Adolf - Agat - Agda Persdotter - Aggarön - Agh - Agnar - Agne - Agnefit - Agneholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Upsala, från hvilken befattning han år 1820 tog
afsked som Emeritus. R. W. O. Född d. 13 Juni
1753, död d. 20 Maj 1837.
Afzelius, Per, von, yngre broder till de
föregående, och den mest ansedde af sine
anförvandter, gick den medicinska vägen, blef i Rom känd
af Gustaf III och använd vid arméen i Finland,
för hvars hela medicinalverk han utnämndes till
Öfverdirektör. Han var en af dem, som
tillkallades vid Konungens dödssäng och vid öppnandet af
hans lik. En mängd befattningar och utmärkelser
tillföllo honom. År 1801 blef han Med. Prof. i
Upsala, Arkiater och förste Lifmedikus hos
Kronprinsen år 1812, Kom. med Stora Korset af
Wasaorden, adelsman, och har utgifvit åtskilliga
medicinska afhandlingar. Född d. 14 Dec. 1760, död
d. 2 Dec. 1843.
Afzelius, Anders Erik, son till
Kontraktsprosten och Kyrkoherden i Mariestad Erik Afzelius,
egnade sig åt juridiken och var på förslag till en
juridisk Profession i Upsala, men erhöll verkligen
en sådan i Åbo år 1818, från hvilken han dock
efter tre års förlopp tog afsked med lönens
bibehållande. Några oförsigtiga politiska yttranden
lära hafva ådragit honom Ryska styrelsens
misstankar, och han fick år 1831 befallning, att lemna
landet, men hvilken befallnings åtlydnad likväl
hindrades, i det han från Åland, dit han under
bevakning blifvit förd, återtransporterades tillbaka
till Finland och Wjätka, der han qvarhölls i fyra
år, men slutligen skickades till Willmanstrand,
samt derifrån till Riga, der han ännu lärer lefva.
Född d. 25 April 1779.
Afzelius, Arvid August, son till Komministern
i Fahlköping P. Afzelius, prestvigdes år 1811 och
blef 1821 Kyrkoherde i Enköping, utgaf, tillika
med Gejer, en samling Svenska folkvisor, och har
öfversatt Herwara-saga, Samunders Edda m. fl.,
förf. till Svenska Folkets Sagohäfder, åtskilliga
smärre poemer, och ett sorgespel, kalladt: Den siste
Folkungen. Född d. 6 Maj 1785.
Agardh, Carl Adolf, son till en Handlande i
Båstad i Halland, blef år 1807 Docens i
mathematiken i Lund, men öfvergaf snart denna
vetenskap, för att i stället omfatta naturhistorien, samt
blef Professor i botaniken vid Lunds universitet
år 1812. Har utgifvit åtskilliga afhandlingar,
särdeles om algerne; äfven i national-ekonomien och
i vitterheten har han utmärkt sig genom flera
skrifter. 1834 Biskop i Carlstad, En af de
Aderton i Svenska Akademien, Ordensbiskop, Kom. af
N. O. Född d. 23 Jan. 1785.
Agat, ett af nästan ren kiselsyra bestående, och
således till silikaternes slägte hörande mineral,
egentligen en flintart med höga och vackra färger,
som är halft genomskinlig, glänsande i brottet,
och antager skön polityr. De vackraste äro de
Orientaliska, hvilka dock erhålla andra speciella
benämningar, då de hafva annan färg än gråaktig
eller hvit, såsom Calcedon, Karneol, Sardonyx m. fl.
Occidentaliska agater innehålla flera om
hvarandra blandade färger, och få af dessas olikhet
flera benämningar, såsom Element, Pardaleon, och
figurerade agater, af hvilka de förstnämnde
hafva fyra färger, de senare äro fläckiga, liknande
en pantherhud, de sistnämnda försedda med
allehanda, stundom ytterst fina, teckningar i svart,
grått eller andra färger, liknande träd, buskar,
landskaper och djur m. m. Agaterne förekomma
antingen i fast klyft ellor uti lösa stycken i jord-
eller flötslager, och då påtagligen genom
naturrevolutioner lösslitna och bortförda från de ställen
der de ursprungligen förekommit. På detta sätt
hafva agater blifvit funna vid Gåsebäck i Skåne,
vid Wetterns stränder, på Dalarön och Gottland.
Agaten användes till åtskilliga smärre arbeten,
såsom dosor, saltkar m. fl., de skönaste till
ringstenar och dylikt, de mindre eller minst vackra
till flintor.
Agda Persdotter, dotter till en Handlande i
Stockholm, Peder i Porten, tidigt ryktbar genom
sin utomordentliga skönhet, hvarföre hon kallades:
Charitas, ådrog sig härigenom Erik XIV:s
uppmärksamhet såsom Kronprins, och blef hans
älskarinna. Han hade med henne tre flickebarn,
Lucretia, Virginia och Constantia. Emot Konungens
vilja gifte hon sig år 1561 med Joachim Fleming
till Quida.
Aggarön, en kringfluten ö i Mälaren, hörande till
Kärrbo socken af Westmanland. På ön är en
mycket gammal sätesgård af samma namn.
Agh, takagh, (Sehoenus mariscus), en mångårig växt,
som förekommer i kärr och mossor, särdeles på
Gottland och Öland; endast användbar som en
dålig nödfallsfoderväxt.
Agnar, en son till Ragnar Lodbrok och Thora
Borgarhjort, stupade, jemte sin broder Erik, i
kriget mot Eisten Beli. (Se Erik, Ragnars son.)
Agne, med tillnamnet Skjaffarbonde, eller: den
skeppsrike, utförde många vikingståg, särdeles mot
Finska kusterna. På det sista af detta, der han
nedgjort Finska höfdingen Froste, medförde han
dess dotter Skjalf som fånge, och tvang henne
att blifva hans gemål. Sjelfva brölloppsnatten
hämnades likväl den förorättade qvinnan sin faders
död, derigenom, att hon strypte den påtvungne
maken i hans egen gyllene kedja. Detta skall
hafva skett på det ställe, der Stockholm nu är
beläget, och som efter honom kallades Agnefit.
Ihre vill annorlunda förklara saken, nemligen att
Agne skulle hafva dött i frossan, hvilken sjukdom
kallades skälfvan. Hans död skulle, enligt Dahlin,
hafva ägt rum år 465.
Agnefit, fordna namnet på den delen af
Stockholm, som utgör sjelfva staden. Skall hafva sitt
namn af Konung Agne, samt af ordet fit, som
betyder en strandvakt.
Agneholm, ett slott, beläget vid
Gullspångselfvens utlopp i Wenern, på gränsen emellan
Wermland och Westergöthland. Man har uppgifvit,
fastän utan skäl, att Konung Aune hin Gamle anlagt
detta slott. Under Drottning Margarethas tid var
det beryktadt såsom tillhåll för fogdar, hvilka på
det omenskligaste plågade kringboende allmoge.
Engelbrekt lät förstöra det år 1434, genom Peter
Ulfson. Väl blef det kort derefter åter iståndsatt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
