Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Armborst - Arméen - Arméens Ackords-armorterings-fond - Arméens Pensionskassa - Armfelt - Armfelt, Carl Gustaf - Armfelt, Gustaf Mauritz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig i stad, kyrka eller vid bröllop. Adeln och
dess tjenare voro dock undantagne från detta
förbud, som var en utvidgning af det redan länge
följda systemet att afväpna folket.
Arméen. Sveriges väpnade styrka bestod
fordom, liksom de flesta andra länders, i
utskrifningar, då, vid infallande krig, hvarje provins
ålades uppsätta ett visst antal soldater, och
vasallerne, i Sverige det Adliga Frälset, voro skyldige
att tjena till häst. Efter krigets slut återgingo
desse till sin jord och sina yrken. Då i senare
tider krigen blefvo tätare och långvarigare,
bildade sig regementer, hvaraf åtskilliga blefvo
stående äfven under fredstid, till garnison i
fästningarna och såsom en tillgång för det snart åter
förefallande behofvet. Alla dessa voro värfvade.
Sedan Carl XI organiserat försvarsstyrkan efter ett
för Sverige alldeles eget system, (se
Indelningsverket), blef arméen bestående af tvenne
väsendtligt olika delar: den indelta och den värfvade.
Den förstnämnda utgöres nu af 29 regementer och
korpser, tillsammans 26,914 man, den senare af
8 regementer med 5900, så att hela den stående
arméen utgör 32,814 man. Härtill kommer likväl
en i senare åren organiserad väpnad styrka:
Beväringen, (se detta ord), som utgör nära 100,000
man, hvilken är fördelad i fem klasser efter
åldern, och hvaraf en klass hvarje år exerceras.
Kostnaden för arméens underhåll kan, när man
härtill räknar rustnings- och roterings-skyldighet på
landet samt boställenas afkastning, beräknas till
7,205,740 R:dr, (enligt 1841 års Rikshufvudbok),
häri icke inberäknade extra-ordinarie anslag för
materiellen och andra behof. I anseende till de
särskildta vapnen, består arméen af 4705 man
kavalleri, 25,409 infanteri och 2700 man artilleri.
Arméens Ackords-armorterings-fond. Vid
arméen hade i ännu högre grad, än inom de civila
embetsverken, det missbruk inrotat sig, att hvarje
innehafvare af en plats ansåg sig som ägare
deraf, och ej skyldig att frångå densamma, utan en
ersättning af efterträdaren, likasom vid annan
egendoms öfvergång ur en hand i en annan. Man tog
ej afsked, förr än man erhöll ackord, och detta
blef högre, ju tidigare afskedet togs, hvilket då
nästan alltid skedde med vilkor, att den eller den
personen, som förbundit sig till ackordets
erläggande, skulle utnämnas till den lediga tjensten.
Tid efter annan gjordes af Regering och Ständer
åtskilliga försök till ackordens afskaffande, dels
genom förbud, dels genom penninge-ersättningar.
Ändtligen vidtogs vid 1834 års Riksdag ett
radikalmedel häremot, då en amorteringsfond bildades,
upptagande samtlige befälets utgifna ackorder, för
hvilka de erhöllo obligationer, som med ett visst
afdrag af lönerna skulle minskas med 25 à 30,000
R:dr årligen, och således med tiden alldeles
försvinna. År 1843 hade fondens skuld nedgått till
2,647,607 R:dr.
Arméens Pensionskassa, bildad dels genom
årliga bidrag af deltagarena, dels genom vakans-
och begrafningshjelps-afgifter, dels genom
statsbidrag, har en fond af 2,300,000 R:dr, hvilken
årligen förökas. Den upptager 778 pensionsrum,
hvilkas sammanlagda belopp stiger till 209,418
R:dr. Dess Enke- och Pupillkassa har en fond af
ungefär 350,000 R:dr och utbetalte år 1843 till
243 pensionärer tillsammans 21,990 R:dr. Dessa
båda kassor hafva ett eget hus, beläget vid
Munkbron i Stockholm, och förvaltas af en Direktion,
som delägarne sjelfve utse.
Armfelt. Af denna slägt äro isynnerhet tvenne
män utmärkte i Svenska historien:
Armfelt, Carl Gustaf, född i Ingermanland,
som då tillhörde Sverige, gick 1685 i Fransysk
tjenst som soldat och uppehöll sig der i 12 år,
hvarunder han bevistade många fälttåg och efter
hand befordrades till Kapten; återkom till
fäderneslandet 1700 och anställdes såsom
Generaladjutant vid Finska arméen, vid hvilken han
qvarstannade under nästan hela Carl XII:s krig, utmärkte
sig derunder vid många tillfällen, särdeles år 1713
vid Helsingfors’ försvar och, sedan han efter
General Lybeckers hemkallande erhållit högsta
befälet öfver arméen, i slaget vid Storkyro d. 18 Febr.
1714, hvarest han med en styrka af icke fullt
6000 man, skulle hafva slagit den 18,000 man
starka fienden, om infanteriet, hvilket gjort under
af tapperhet, blifvit behörigen understödt af
kavalleriet. Men då detta ej gjorde sin skyldighet,
måste Armfelt lemna platsen, på hvilken han var
en bland de siste och, efter förlust af halfva sin
korps, draga sig upp åt Österbotten. Knappt 10
Officerare återstodo tjenstbare, så att befälet ej
kan beskyllas att hafva sparat sig. Lyckan var
ej trogen Armfelt. Befälhafvare för högra flygeln
af den armé, som år 1718 inbröt i Norrige,
skulle han intaga Trondhiem, men hvilket han ej
förmådde göra för landtfolkets motstånd, och då han
efter Carl XII:s död skulle återtåga hem öfver
fjällen, öfverfölls han der af en svår köld och
snöyra, hvarvid en stor del af trupperna omkom.
Efter freden utnämndes han till Landshöfding i
Wiborgs län, men hvilket embete han aldrig
tillträdde, upphöjdes till Friherre, General och
Öfverbefälhafvare för Finska arméen. Född 1666,
död 1736.
Armfelt, Gustaf Mauritz, den förres sonson,
lärer hafva varit döpt till Gustaf Magnus, men
förändrade detta senare namn till Mauritz, efter sin
favorithjelte, Grefven af Sachsen, med hvilken han
hade mycken själslikhet. Ännu mera hade han det
med den Grekiske Alcibiades, med hvilken man
icke utan skäl jemfört honom. Såsom denne
begåfvad med alla naturens och lyckans fördelar, ett
angenämt yttre, behagliga umgängesgåfvor,
liflighet, qvickhet, personlig tapperhet, skulle han
kunnat gagna och hedra sitt land och göra sitt namn
ärofullt kändt af samtid och efterverld, om ej
ytlighet, lättsinnighet, öfverdrifvet njutningsbegär, ett
oroligt lynne och böjelse för intriger fördunklat hans
lysande egenskaper och förlamat hans själskrafters
verksamhet. Redan som Fänrik vid Gardet ådrog
han sig Konungens missnöje, hvarföre han tog
afsked och reste utomlands, särdeles till Paris. Här
utbildade han sina sällskapstalanger, uppvaktade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
