Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bohuslän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äldsta äro stenrör (hvilka här benämnas Valar,
vårdar), hällkisterör, dyrhus, jättestugor, stenstugor,
hällristningar, borgar, tingskretsar, offerställen samt
grafminnen, nästan af alla slag. Hvarifrån
landet fått sin första befolkning, kan icke med
säkerhet utredas. Troligen har det, likasom de
flesta af Sveriges öfriga landsorter, blifvit, tid
efter annan, bebygdt genom inflyttade
kolonister. — Vid en öfverblick af detta
märkvärdiga kustland, inser man lätt, att det, i äldre
tider, ej kunnat vara så tätt bebodt, som i
våra dagar. Bohuslän ligger för nära hafvet, och
har en för ringa höjd öfver dess yta, för att
egentligen kunna få namn af bergsbygd, ehuru det
för öfrigt äger alla egenskaperna deraf. Det
liknar en sönderbruten klippa, hvars spridda block
blifvit, kastade om hvarandra, utan ordning. Då
man ifrån en högre bergspets öfverser någon
större del af detsamma, synes det liksom
sönderhackadt. Klippor äro strödda vid klippor, och
emellan deras branta väggar tränga sig, i alla
riktningar, trånga bugtande dalar, ofta liknande
hålvägar. Kusten, i en urtid liksom söndersliten af
hafsvågorna, delar sig uti en mängd uddar och
näs, emellan hvilkas stupande branter smala
hafsvikar skära djupt in i landet, och gifva detsamma
ett besynnerligt utseende, närmast likt Norriges
stränder. Inom dessa vikar och utmed hela kusten
ligga tusendetals öar och skär, hvilkas höjd
öfver vattenytan aftager, ju längre de aflägsna sig
från kusten, och sedan fortsättas under hafsytan.
Emellan denna skärgård och Bohusläns fasta land,
råder ett omisskänneligt syskontycke, och utan
tvifvel har det sednare, för en mängd af år
tillbaka, haft alldeles samma utseende som
skärgården nu företer. Denna söndersplittring utvisar
landet nästan öfverallt; men hufvudsakligast dess
mellersta och norra del. Endast den nordöstra,
hvilken gränsar till Dalsland, kan anses såsom ett
undantag härifrån. Jordytan är derstädes mera
sammanhängande, och framträder mera bestämdt
såsom bergsbygd. Bohuslän äger i allmänhet
icke någon långsluttande strand, utan vattnet
bryter tvert ned i sjön. Derföre finnas vid
stränderna inga långa utgrund, utan hafvet äger, vid
sjelfva strandklipporna, många famnars djup.
Likväl äro öarnes och näsens östra stränder betydligt
lägre och mindre stupande än de vestra. Jorden
höjer sig med sina klippor, i samma mån den
aflägsnar sig från hafvet, äfvensom dess läge blir
högre, ju längre det sträcker sig åt norr, så att
dess nordöstliga del har den största höjden öfver
vattenytan. Likväl öfverstiger den föga 400 fot.
Med undantag af det inre af Inland (benämningen
på länets södra del), ligger den öfriga trakten i
allmänhet lägre än 300 fot öfver hafsytan. — I
afseende på dessa förhållanden kan denna ort
indelas uti: 1:o Fjellbygden, eller de trakter, som
närmast gränsa till Norrige och norra Dalsland; 2:o
Kustlandet, hvilket innefattar det öfriga af
Bohusläns fasta land, tillika med Hisingen, samt 3:o
Skärgården. Indelningen i två hälfter, den norra
och Södra är dock lika naturlig, samt
öfverensstämmer med de gamles uppfattning af landet, då
det benämdes: Viken och Elfsyssel. Bohuslän
framvisar den rikaste mångfald af belägenheter,
utmärkta af en storartad och ovanlig naturskönhet.
De mest romantiska nejder anträffas söder om
Uddevalla, samt i Näsinge och Högdals socknar.
En vild och mägtig natur framter Bullarens
härad, med sina fjell och skogar, samt djupt
liggande sjöar. Götha elfs omgifningar äga ett
mera vekt behag. Deremot har landet ett ödsligt
utseende vid kusten och i skärgården. — Hafvet
som begränsar landet i vester samt till en del i
norr, bildar många betydliga vikar och bugter,
hvilka mer och mindre djupt intränga i landet,
och här kallas fjordar. De största äro Hakefjord,
Stigefjorden, Koljefjorden, Brofjorden, Åbyfjorden,
Sotefjorden, Dynekilen, Elfvefjorden, m. fl. De
betydligaste insjöar äro de båda Bullare-sjöarne i
Bullarens härad, Nedra Komsjön, Kärn och Stora
Hellungen. Till länet hör äfven Götha elf, hvilken
utgör gränsen mot Westergöthland. För öfrigt
genomflytes Bohuslän af en nästan oräknelig mängd,
strömmar, åar och bäckar. Den ansenligaste är
Qvistrums eller Örekilselfven, som upprinner vid
Ödeskölds moar i Dalsland. — Bergsryggarne
sträcka sig dels emellan nordost och sydvest, dels
emellan norr och söder. Genom södra landet går, mot
nordost, en bred bergsrygg, den man kan anse
börjad på Hisingen och hvilken fortsättes åt
Dalsland, och, genom Kroppe- och Knipafjellen, åt
Kölen. I norr utbreda sig, på ömse sidor om
Bullare-sjöarne, tvenne mägtiga fjellryggar från
söder till norr, med någon dragning åt nordvest.
Den Vestra begynner vid Åbyfjordens inre ända
på Stångenäs och Sotenäs, och fortgår ända till
Svinesund, der den sammanstöter med en mindre
bergssträckning från Hogdalsnäset. Den Östra, som
är större och mindre afskuren af dalgångar,
kallas vanligen Kynnefjell, efter en del deraf. Den
har sin början vester om sjön Kärn i Tunge
härad och går åt öster, utmed Bullare-sjöarne och
Idefjorden, inåt Norrige, samt är, på sina ställen,
1 1/2 mil bred. Ansenliga bergsryggar, mot norr
eller nordost, finnas på gränsen vid Dalsland,
emellan vestra fjellet och kusten, på de större
halföarne samt nordvest på Oroust. — Rådande
jordmånen å kustlandet och de större öarne är lera
och lermylla, utmärkt bördig och lätt brukad.
Äfven i fjellbygden är lerjorden den allmännaste;
men antager der skaplynne af hvitlera eller så
kallad björklera, hvilken är mindre fruktbar.
Sandjord är rådande uti Inlands Fräkne härad, och
öfverhufvud taget i det inre af Inland, samt
omvexlar på bergshöjderna med lera och mojord.
Skärgården, jemte de hemman, som ligga ytterst
vid hafsstranden, hafva sand, hvilken, uppblandad
med förruttnade hafsalster, och merendels
underbäddad af ett mergellager, är utomordentligt
bördig, så att de ställen, der den finnes, utan
öfverdrift förliknas vid drifbänkar. Den svagaste
jordmånen anträffas i bergsbygden, och den bördigaste
på Tjörn samt en del af Oroust, der lermylla och
grålera hvila på en bädd af skalmergel, utbredd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
