Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Boxholm, jernbruk - Brag, Carl Johan - Brag, Jonas - Brage, Bragur - Brage, konungason - Bragebägaren - Brahe, Birger Pedersson, Israel Birgersson, Peder Magnusson och Joakim - Brahe, Pehr, d. ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Norrköping och Stockholm. Hammarskatten är 17
skepp:d 10 lisp:d. Ägare: enkefru H. af Burén.
Disponent: C. P. af Burén. Bruksstämpeln: B. b.
Boxholm har tillika ett postkontor.
Brag, Carl Johan, prost och kyrkoherde i
Götheborgs Tyska och Christinæ församling, en
utmärkt predikant, hvars föredrag andades mycken
fromhet och en sann evangelisk kristendom;
dessutom lycklig andelig skald; utgaf år 1766
”Prediko-bibliothek”, hvaraf en nummer utkom hvarje
vecka; har skrifvit en del af psalmerna i Sions
Sånger, och ett sammandrag af Mosheims Theologia
Dogmatica. Född 1735, död 1781.
Brag, Jonas, professor i astronomien vid Lunds
universitet. Född i Götheborg 1781; magister i
Lund 1802; inträdde vid akademien såsom docens
i Romerska litteraturen, år 1805, men fick två år
senare transport till astronomie
observators-platsen, sedan han dessförinnan i Köpenhamn, under
ledning af den namnkunnige astronomen Bagge,
studerat sistnämnda vetenskap. Vann 1811 af kongl.
vetenskaps- och vitterhets-samfundet i Götheborg
högsta priset för ett insändt skaldestycke, kalladt:
Stjernhimlen. Sedan en profession i astronomien
inrättades i Lund, blef han, år 1813, utnämnd
till professor i denna vetenskap.
Brage, Bragur (mythol.), Odens och
Friggas son, skaldekonstens och vältalighetens gud.
De forn-nordiska skalderne tecknade honom
såsom en gammal man, med hvitt skägg och
skrynklig panna, troligen derföre att de
tänkte sig vishet och vältalighet, såsom boende
endast inom erfarenhetens område. Oden hade åt en
hvar af Asarne och Asynjorna gifvit någon
öfvervägande egenskap, den de sedermera kunde
välsignelserikt meddela åt sina dyrkare eller
gunstlingar. Sålunda fick Thor styrkan, Freja
kärleken, Balder skönhet och fromhet och Brage
skaldeförmågan. Han erhöll i sin vård och till sitt
godtyckliga användande, det kostbara
skaldemjödet, hvilket dvergarne tillredt af Qvasers blod.
(Se härom art. Gunlöd, Suttung, m. fl.) Brage
förvarar det och meddelar deraf åt några få
utvalda; men dricker sjelf dagligen deraf, så att
hvarje ord, som flyter från hans mun är sinnrikt,
angenämt, fullt af snille och den djupaste vishet,
uttaladt i ett skönt språk. Då någon afliden
anländer till Walhall, går han den till möte med
dessa ord: ”träd in i Walhall, för att njuta
Einheriarnes glädje och dricka af det herrliga
Asamjödet.” Hans tunga är fullristad med runor, en
sinnebild af hans vishet och snille.
Brage (mythol.), en Nordisk konungason. Han var
bror till den utmärkt sköna Sigrun, en
namnkunnig sköldmö, och deras fader var Högne. Det
berättas, att den sedermera så vidtberömde hjelten
var stum, ända till dess han fick se Sigrun, då
han genast började tala. Nu skulle Sigrun, mot
sin vilja, förmälas med Hodbrod; men Helge
frälsade henne, då han dödade både Högne och Brage.
Sigrun blef sedan Helges maka.
Bragebägaren. Under hednatiden, när en ny
konung uppsteg på thronen, sammankallade han
fylkiskonungarne och de förnämste i landet att fira
sin företrädares, vanligen sin faders, graföl. Han
tömde då Bragebägaren till hans minne och afgaf
dervid ett löfte, hvilket man, enligt nutidens språk,
skulle kunna kalla den nya regentens
konungaförsäkran. Han tillkännagaf nemligen sina tankar om det
sätt, hvarpå han ernade föra spiran, hvilka bragder
han ville utföra, o. s. v. Det märkligaste, men
tillika det olyckligaste af detta slags löften, var det
som Ingiald afgaf vid sitt uppträdande på thronen.
(Se vidare: Ingiald.)
Brahe. Denna ätts ursprung, se Andersson, Peder,
i Mohammar. Af densamma funnos under
medeltiden flere namnkunnige män. Bland desse må
nämnas: 1:o Birger Pedersson till Finsta,
riksråd och riddare, den förste lagmannen öfver bela
Upland, stod i spetsen för den kommission af 12
lagfarne män, som år 1292 öfversåg och
förbättrade lagen. Nedlade sin lagmans-värdighet år
1316; död 1327. — 2:o Israel Birgersson,
riksråd, blef, efter Magnus Smeks och hans sons
fall, af de upproriske herrarne vald till konung,
men undanbad sig denna ära och föredrog att
söka martyrkronan i striden mot de hedniske
Esterne. Afled likväl i Riga, förrän han hunnit möta
fienden. — 3:o Peder Magnusson till Tärna,
blef år 1480 uppbränd i en lada, tillika med sin
frände Pehr Kettilsson Körning, då de anförde
några trupper mot upproriske bönder. — 4:o
Joakim, den förres son och riksråd liksom han, en
bland offren vid Stockholms blodbad. — Om den
Heliga Brita, se artikeln om henne.
Brahe, Pehr, d. ä., son till den sistnämnde
Joakim Brahe och Margaretha Eriksdotter Wase,
således Gustaf I:s systerson. Helt späd blef han
med sin moder förd i Dansk fångenskap, och
följde henne sedan åter utomlands, då hon lemnade
Sverige, der hennes andre man, grefven af Hoya,
fallit i konungens onåd. Gustaf hemkallade P. Brahe
från Tyskland, der han studerade, och gjorde
honom, vid 16 års ålder, till ståthållare på
Stockholms slott, samt följande året till riksråd, något,
som den tiden icke väckte förundran, emedan han,
både genom sin börd och sin slägtskap med
konungahuset, ansågs sjelfskrifven till rikets högsta
värdigheter. Upphöjdes till grefve, då nämnda
värdighet stiftades af konung Erik. Denne använde
honom väl något i militära värf, men för dem
röjde han föga skicklighet, ehuru han här, liksom
i allt annat, visade ett ädelt sinne, i det han
nekade åtlyda konungens befallning, att på en öde
holme landsätta en trupp krigsfolk, lemna den der
utan proviant, blottställd för kanonelden från
Bohus fästning, och sålunda tvinga den till en storm
derå. Denna vägran ådrog honom Eriks onåd,
men hvilken snart tyckes hafva gått öfver,
emedan han, vid dess sinnesförvirring efter Sturarnes
mord, var den, som, jemte Sten Lejonhufvud,
besörjde regeringen. Efter Eriks afsättning blef han
af Johan upphöjd till riksdrots, lagman och
ståthållare öfver Norrland, hvarförutan han återfick
sitt första embete, ståthållarskapet öfver
Stockholms slott. Icke desto mindre föll han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
