Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brudvigsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trycket utgifven afhandling. Han var sjelf den
förste andlige man i Sverige, som trädde i
äktenskap, år 1525, öfver hvilket biskop Brask i
Linköping högeligen, men fåfängt, besvärade sig. Man
förebrådde konung Gustaf I, att han tillät andliga
personer träda i äktenskap; men han svarade, på
riksdagen i Strengnäs år 1529, att de, som
gjorde det, trodde sig vara dertill berättigade i
anledning af Guds ord; han var icke satt öfver Guds
lag; ty kunde han icke förbjuda, hvad Gud
tillåtit. Påfvens lag hade uti äktenskapet förbjudit
några leder, hvilka i Guds ord ej voro förbjudna;
och derföre befriades vi, på mötet i Örebro 1529,
från dessa stadgar. Genom fadderskap voro äfven
förbud emot äktenskap framalstrade. Kejsar
Justinianus befallte, att löftesmannen vid döpelsen ej
fick träda i äktenskap med den döpta. Det
Trullanska mötet gick ännu längre, och förbjöd
giftermål ej allenast med barnet, för hvilket man
stått fadder, utan ock med barnets moder, i fall
hon blef enka. Slutligen förbjöds jemväl
äktenskap emellan faddrarne sjelfva, under förebärande
af andlig slägtskap, hvarföre denna lag kallades
Gudsiwilag, eller Guds slägts lag. Påfven var så
mycket angelägnare, att behålla denna stadga,
som han, genom dess vidmagthållande, kunde, vid
vissa tillfällen, insamla stora summor, hvarföre
äfven Sverige måste låta beqväma sig att antaga den.
Detta skedde då Jus Canonicum här antogs år
1248, hvarföre i Uplandslagen nämnes Guds
Siwolag, och år 1368 förklarade erkebiskop Birger på
ett möte i Upsala, giftermål emellan dem, som
voro i andlig skyldskap genom fadderskap, för
olofligt. Vid reformationen upphörde denna
dårskap i vår evangeliska församling. — Trolofningar
verkställdes äfven af andra, än prester; men, i
anseende till de trätor och tvifvelsmål, som
uppkommo genom fästningar, hvilka skedde af
bönder, såg man helst, att presterskapet förrättade
denna akt. På riksdagen i Nyköping 1612
åstundade presterskapet, att trolofningen måtte ske
offentligen. Ehuru de trolofningar, hvilka skedde
hemma, ansågos giltiga, när de blefvo afslutne
efter Sveriges lag, syntes det likväl nyttigt,
att de som ville ingå äktenskap, trolofvades i
kyrkan, i församlingens närvaro, hvarföre de
borde gifva kyrkoherden sitt uppsåt tillkänna
fjorton dagar förut, på det han måtte hafva desto
bättre tillfälle, att göra sig underrättad om alla
omständigheter. Beträffande tiden emellan
trolofningen och vigseln har vår församling icke velat
tillåta, att den må vara särdeles lång. Med
konung Gustafs samtycke stadgade erkebiskopen
Laurentius Petri år 1560, att en prest icke skulle
fästa några tillsamman, innan han tog löfte af
dem, att de skulle hålla bröllop på bestämd dag.
Hertig Carl förordnade uti Örebro år 1586,
att med bröllopet skulle icke länge dröjas
efter trolofningen; emedan mycken oreda plägade
uppkomma deraf. Man borde således förelägga
dem, som med föräldrars, giftomäns eller nästa
fränders samtycke, ville bygga äktenskap, en viss
tid, inom hvilken de skulle fullborda äktenskapet.
År 1673 fordrade man äfven, att kyrkoherden,
förr än någon trolofning skedde, skulle vara
förvissad om bröllopsdagen, hvilken, om möjligt,
borde utsättas till sex eller högst åtta veckor
derefter. Och ännu bör folket förmanas, att icke
ingå några till lång tid anstående trolofningar. —
Lysningen bör, såsom kändt är, ske tre söndagar
å rad; men häruti finnas undantag, såsom, då
någon blir af öfverheten i ett hastigt ärende utskickad,
och om oförmodadt uppbrott sker mot rikets
fiender, i hvilka fall tre lysningar må ske på en gång,
och det utan åtskillnad på sön- eller annan
helgdag, hvilket ock gäller i händelse fästeman
eller fästemö ligger på sotsäng. Men vigseln får
ej ske förr än två dagar derefter. För enkor
och enklingar får ej lysas förr än deras sorgtid
är förbi. En enka bör sörja sin aflidne make ett
helt, och en enkling åtminstone ett halft år, förr
än de träda i nytt gifte. Sjelfva lysningen
skedde år 1571 på följande sätt: ”N. och N. hafva
aktat i Gud den heliga Trefaldighets namn bygga
äktenskap tillhopa, och begära dertill god kristna
menniskors förbön, att det må vara Gudi täckt,
och ske dem till lycko och salighet. Men om
någor är, som häruti hafver några insago, eller vet
något hinder vara på färde, han tale derom i tid,
eller hafve sedan fördrag. Gud gifve dem sina
nåd. Amen.” — Ännu en lång tid efter kristna
lärans antagande i Sverige, sammanvigdes
brudfolk utan presterlig åtgärd. Påfven Alexander III,
hvilken ännu år 1180 innehade Romerska stolen,
lemnade erkebiskop Stephanus i Upsala, en
skriftlig befallning, att intet äktenskap borde ingås
utan presterlig välsignelse. Att man ej heller
alltid, efter reformationen i vårt fädernesland,
brukat den presterliga vigseln, sluter prof. Sven
Bring af vår äldsta kyrko-ordning. — Rummet
till vigseln var, vid reformationens början,
antingen hemma i huset, eller offentligen invid
kyrkodörren, eller i sakerstian; likväl såg man helst, att
den skedde inför hela församlingen. De, som
voro vigda hemma, fästades icke på nytt i kyrkan,
hvilken osed på åtskilliga ställen var inrotad; utan
när de kommo för kyrkodörren, höll presten en
förmaning till bruden och brudgummen, och
påminte dem de ord, som förut voro talade vid
vigseln. Om brudgummen då ville gifva bruden en
ring, såsom några hade för sed, kunde han sjelf
eller presten sätta den på brudens finger; men
icke bruka några vidare ord eller ceremonier
dertill. År 1644 tilläts, att vigselceremonierne
skedde antingen i kyrkan, eller hemma i huset. Men
1650 befalltes, att de skulle förrättas i kyrkan, i
församlingens närvaro och åsyn, hvilket noga
efterlefdes, så vida oundvikliga hinder ej föreföllo. —
Det formulär, som nu brukas vid brudvigsel, är i
mycket olikt det, som första gången utkom på
Svenska år 1529. Först skulle presten förmana
brudparet, att det måtte väl betänka sig, och ”icke
löpa tillsammans af någon lättsinnighet.” Detta
skedde då före vigningen, förmodligen vid
trolofningen. År 1548 stadgades, att samma förmaning
skulle hållas, antingen hemma eller vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
