Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brännmärke - Brännstål - Bränntorf - Brännvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
straff, att sådane skulle brännmärkas och deras
öron afskäras.
Brännstål, blåsstål, cementstål, kallas sådant stål,
som erhålles genom bränning af stångjern uti
egna ugnar, och hvilket, då det är fullbrändt, befinnes
på ytan öfverströdt med större och mindre
upplupne blåsor, samt är, till sina egenskaper, bättre
än s. k. smält- eller sudet stål. Se vidare under
artikeln: Stål.
Bränntorf. Sedan skogarne börjat tryta, äfven
i vårt land, har man i Skåne, Halland, Bohus län,
Dalsland, Westergöthland och flerestädes begynt att
till bränsle använda torf. Tvenne slag af dem äro
brukliga för detta ändamål, neml. backtorf, hvilken
är gagnelig endast för den mängd af rötter, den
innehåller, men är vida sämre än den med konst
tillredda Dytorfven, som består af dy, hvilken
utbredes på marken att torka och sedan skäres i
större tärningar. Den är ganska värmande; men
osar starkt, likasom backtorfven.
Brännvin, en allt för bekant spirituös vätska af
omkring 50 volumsprocents alkoholhalt, vanligen
dock derunder ända till 44 proc. eller 4 grader,
under hvilket gradtal eller styrka det, enligt
öfverståthållare-embetets föreskrift, ej får försäljas
på krogarne i Stockholm. Laggilda styrkan är
dock 6 grader, motsvarande 49 volumsprocent
alkoholhalt eller 0,932 egentlig vigt vid + 15°.
Det förekommer antingen sådant det genom
bränningen erhålles, samt då alltid mer eller mindre
förorenadt af egna flygtiga oljor, kallade finkeloljor,
hvilka meddela det en egen obehaglig lukt och smak,
och får då namn af finkel, eller rått sädes- eller
potatisbrännvin, eller ock i det närmaste befriadt
från dessa oljor, under namn af renadt brännvin,
eller slutligen tillika genom destillation med
åtskilliga kryddor och tillsats af socker förädladt
till destilleradt brännvin. Det råa brännvinet är
stundom, utom finkeloljan, förorenadt af åtskilliga
andra ämnen, hvaribland någon gång af ett högst
flygtigt, retande samt till och med något giftigt
ämne, kalladt stick- eller brännsnyta, hvilket dock
småningom förstöres under brännvinets längre
förvaring, dessutom ock genom uppsåtligen tillsatta
skarpa och rusande ämnen, såsom Spansk peppar,
paradiskorn, tobak, m. fl. Såsom namnet antyder,
destillerades eller brändes det ursprungligen af vin,
och först sednare upptäcktes konsten att erhålla
det af sädesarter. Hos oss har det väl alltid
blifvit tillverkadt af sådana, särdeles af råg och korn,
intill dess, i sednare tider, potatis börjat att
lika allmänt om ej allmännare användas dertill,
ehuru produkten af denna sednare, i anseende till
den större halten af finkelolja och den större
svårigheten att befria den derifrån, är mindre
värderad än sädesbrännvinet. Isynnerhet såsom färskt har
det en högst obehaglig lukt och smak. Det
förbättras dock, likasom allt brännvin, betydligt
genom längre tids förvaring, hvarföre gammalt
brännvin alltid står något högre i pris än färskt af
samma styrka. De olika råämnena lemna, under
föröfrigt lika behandling, ganska olika qvantiteter
brännvin, och man beräknar ungefärligen af hvarje
tunna god råg 21 k:r, korn 15 k:r och af
potatis 9 kannor 6-gradigt brännvin. Likväl utfaller
produktens mängd, likasom dess godhet, ganska
olika till följd så väl af mer eller mindre
noggranhet vid bränningen som af brännvinsredskapens
beskaffenhet. — I följd af den allmänt antagna
grundsatsen, att bestämma skatten för
brännvinstillverkningen efter destillerkärlen eller den s. k.
pannerymden, hafva tillverkarne på allt sätt bemödat
sig att få dessa så inrättade, att största
möjliga mängden må kunna på en viss tid afverkas
och på detta sätt hafva flera olika slags
brännvinsredskap uppkommit, dem man, i och för
skattläggningen, indelar uti 5 klasser, nemligen 1)
enkel redskap, 2) dito med mäskvärmare, 3) dito med
rektifikations-apparat, 4) dito med mäskvärmare
och rektifikations-apparat, och 5) dubbel pistorisk
eller ångbränningsapparat. — Af vitterh., hist. och
antiqv.-akademiens handlingar för 1788 vill det
synas, som hade brännvinet varit kändt i Sverige
redan under sista hälften af 1400-talet och
åtminstone de sista åren deraf i riket tillverkadt, enär
magistraten i Stockholm, år 1494, utfärdat ett
förbud för trenne uppgifna personer, att befatta
sig med brännvins-tillverkning och försäljning, och
år 1498 uppdragit detta uteslutande åt en person
vid namn Curt Flaskedragare. — Brännvinet
begagnades i början dels vid kruttillverkning, dels som
medikament, isynnerhet såsom preservativ emot
pesten, och rekommenderades i detta afseende
högeligen af den tidens läkare, hvilket ej litet
torde hafva bidragit till utbildande af smaken
derför. Denna lärer ock hafva gjort ganska hastiga
framsteg; ty redan år 1550 fann Gustaf I, vid
inträffad missväxt, sig föranlåten att förbjuda all
brännvinsbränning. Man kan således säga, att de
första underrättelser vi äga om brännvinet här i
landet, bestå uti förbud deremot och
författningar derom, och sådana hafva sedermera intill
närvarande tid i rikaste mått åtföljt detsamma, så
att troligen intet annat ämne varit till den grad
underkastadt reglementering och inskränkningar,
som brännvinsbränningen, och det har isynnerhet,
under loppet af de sednaste hundra åren, utgjort
ett föremål för nästan hvarje riksdags behandling,
med de mest skiljaktiga följder. Sålunda förbjöds
år 1740 all brännvinsbränning af säd och mjöl;
1741 blef den åter fri, emot erläggande af
konsumtionsaccis och under en mängd kontroller, hvilka
åter upphäfdes 1742; år 1747 föreslogs att förklara
brännvinsbränningen för ett regale, som kunde
bortarrenderas till enskildta personer; men detta förslag
föll i följd af adelns och bondeståndets motstånd;
1752 utvidgades brännerirättigheten ännu
ytterligare och accisen derpå nedsattes; 1756 förbjöds
brännvinsbränning helt och hållet, hvilket förbud
samma år till en del upphäfdes, men likväl
återupptogs innan årets slut, med ytterligare
kontroller för dess efterlefnad, hvilka ännu mera
skärptes, åren 1757, 58 och 59, så att det
slutligen stadgades, att Svenskt brännvin skulle vara
konfiskabelt, hvarhelst det inom landet
anträffades; 1760 upphäfdes dessa författningar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
