Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brännvin - Brännässla - Brödmönstring - Brödraförsamlingen - Brödraskipt eller Brödraskifte - Bröllop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och adelns prot. för 1828 tillverkningen antages
till 60 mill. kannor). Af denna oerhörda mängd
utföres dock snart sagdt intet, år 1842 t. ex.
blott 33 kannor, och den del deraf som användes
till tekniska ändamål är högst obetydlig, så att
hela tillverkningen nästan uteslutande förtäres och
frambringar de olycksfullaste verkningar i
samhället. Genom nykterhetsföreningarnes bemödanden
har visserligen förbrukningen af brännvinet blifvit
något inskränkt, inom de klasser som äga nog
urskiljning att inse det skadliga af dess missbruk;
men törhända har saken mera lidit än vunnit
genom allt för mycket nit för densamma. —
Brännvinsbrännings-afgiften utgjorde år 1842 för
hela riket 573,882 R:dr B:ko, hvaraf Malmöhus
län betalte det mesta, eller 78,926 R:dr, och
Piteå det minsta, eller 800.
Brännässla (Urtica dioica), en mångårig,
allmänt bekant växt, hvilken förekommer ymnigt
öfverallt inom riket. De späda bladen begagnas till
grönkål och af stjelkarne erhålles, genom rötning
och bråkning, en fast hamplik tåga som kan
begagnas såsom den af lin eller hampa. — Att
nässlor bränna har väl hvar och en erfarit; men
orsaken till denna verkan torde icke vara enhvar
bekant. Håren, med hvilka bladen och stängeln
finnes öfvervuxne, äro icke, liksom taggar eller
nålar, alldeles solida, utan ihåliga, och för det
mesta öppna i spetsen. När man vidrör dem, så
reta de huden, och ur den öppna spetsen flyter en
giftig saft i såren, hvarigenom brännandet och
hudens svullnande uppkommer; ty såret i och för
sig sjelft är så obetydligt, att man icke
skulle känna det, om giftet icke åstadkom
inflamation. Undersöker man en brännässla genom
mikroskop, eller annars med ett förstoringsglas,
så skall man finna, att icke alla hår, som
betäcker den, äro af samma beskaffenhet; endast de,
som äro öppna ofvantill, åstadkomma brännandet.
Hvart och ett af dessa står på en fotställning,
hvilken innehåller giftämnet. Denna bas är
svampaktig och delad i celler, taggen, hvilken står på
dess spets, låter vända sig åt alla sidor. När
den vidröres, blir också fotställningen
sammanpressad och den giftiga vätskan strömmar ur
öppningen, för att meddela sig åt såret.
Brödmönstring vid regementerne, förrättas, så
väl vid beväringen samt stammen, under loppet af
mötena, utan afseende å någon viss dag, och har
till ändamål att kontrollera styrkan af det
manskap, som under mötet skall njuta ration och
penningar.
Brödraförsamlingen, känd äfven under namn
af Hernhutare. Af denna sekt hade åtskilliga
anhängare förenat sig i Stockholm, i början af
1780-talet. Bergsrådinnan Christina Hjärne, född
Rudbeck, anhöll hos regeringen, att dem måtte
tillåtas, att på hennes gårdstomt vid Lilla
Trädgårdsgatan å Norrmalm, få inrätta en sal till
enskildta andaktsöfningar, hvilket bifölls genom kongl.
resolutionen af d. 2 Sept. 1783. De hafva allt
sedan hållit sin gudstjenst derstädes, isynnerhet om
helgdags- och onsdags-eftermiddagarna.
Församlingen håller inga vigde prester, utan utser till
föreläsare eller predikant någon ansedd ibland sig.
Detta embete har oftast varit bestridt af Danskar.
Brödraskipt eller Brödraskifte kallades den
styrelse i fordna dagar, då tvenne konungasöner
gemensamt förde regeringen. Det första exemplet
härpå var, då Agnes son, Alrik, tog sin broder Erik
till samkonung. Sedermera förnyades detta ofta
under hedniska tiden.
Bröllop (Isl. brúdlaup, i äldre tider brúdkaup,
brudköp). Ordet härledes sannolikast af Isl. brúda,
(brud) och hlaup (lopp, sammanlopp, samling af
gäster vid ett giftermål). Man vill äfven härleda det
från brudlöfte; men ett sådant lemnades redan då
brudköpet afslöts, och brölloppet utgjorde den
högtidlighet, det gästabud, hvarmed brudköpet
beseglades. — Bröllopssedens historia inom vårt land har
haft tvenne olika skiften, af hvilka den förra
tillhör hednatiden, och den senare, då den helgades
genom vigsel, följde uppå kristna lärans införande.
Uti våra nuvarande bröllops-plägseder anträffar
man både hedniska och katholska bruk och
vidskepelser sammanmängde. Inom skilda landsorter
äro olikheterna härvid högst märkbara, nästan
lika många som härader. Grunden och upphofvet
till dem äro ytterst svåra att finna. Åtminstone
erfordrar det en djupare kännedom af
fornhäfderna, af folklynnet och folkvanor, m. m. än någon
nu besitter. — Framställningen af ett bröllop i
någon viss ort lemnar ej någon hel föreställning
om Svenska bondbröllop i allmänhet; derföre
meddelas en sådan icke härstädes. Spridda plägseder,
bruk, vidskepelser, m. m. återfinnas likväl på sina
ställen i detta verk. — Enligt 1686 års kyrkolag
skola presterne, ”såsom the andra med
skickelighet föregå böra”, å embetes vägnar afråda
bröllopsfolket ifrån allt öfverflöd, så väl i
matanrättningar, som annat och jemväl ifrån allt oskick
med dryck och sorl. Ingen brudskara får komma
till kyrkan med trummor, skjutande och
hvarjehanda otjenligt buller. Då bröllop om söndagen
anställdes, måste sådant ske i rättan tid, utan
gudstjenstens förhinder, utan ”all annan
otillbörlighet, såsom förargeligt svalg och fråsseri, skrik,
rop, kif och trätor, eder, svordom och slagsmål.”
Den, som försyndat sig häremot och ej rättar
sig efter åtvarning skulle plikta fem daler s:mt,
eller sitta två söndagar i stocken utanför
kyrkdörren. — År 1731 d. 24 Sept. stadgades, att
bröllop på landet ej finge hållas längre, än högst
två dagar, dock förmenades ej föräldrar, barn och
syskon att vid sådana tillfällen vara längre
tillsamman. Alla andra, som qvarblefvo längre skulle
erlägga hvardera till kyrkan och socknens fattiga
en daler s:mt. — Uppå presterskapets besvär
resolverade Kongl. Maj:t d. 22 Okt. 1723, att ”vid
bröllop måge högst åtta rätter och fyra tallrikar
nyttjas till sallat och sådant, som ej för någon
rätt kan anses, samt vid eller efter maten,
förutan frukt, jemväl bakverk och annat tillåteligt
konfekt, dock att deraf sparsamt tilltages, och
vid konfektbröllop, hvilka hädanefter som hittills
tillåtas, bör af sådant konfekt måtteligen tagas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
