Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl X Gustaf - Carl XI - Carl XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
yrken, tillika med en ärelystnad, hvilken
omständigheterna alltför mycket gynnade. Vid 20 års
ålder erhöll han ett befäl vid Svenska hären i
Tyskland, dock utan någon bestämd plats, utmärkte sig
vid flera tillfällen, särdeles vid Leipzig och
Jankowitz, så att Torstensson, år 1643, utnämnde
honom till ryttmästare vid sin lifsqvadron, och,
sedermera på hösten, till öfverste. År 1645
lemnade han likväl hären och återvände till Sverige,
för att fullfölja det frieri han redan förut
skriftligen börjat till drottning Christina, men begaf sig
två år senare, såsom härens generalissimus,
tillbaka till Tyskland, der han qvarblef till krigets
slut och inlade mycken ära vid anfallen på Prag.
Efter fredsslutet uppdrogs honom befattning med
verkställigheten af fredsvilkoren, men under
större delen af Christinas återstående regering
tillbragte han sitt lif såsom enskild person, på
Borgholm på Öland. Man kan ej tillvita honom några
stämplingar mot sin slägting och monarkinna,
några anläggningar hvarken emot hennes person
eller styrelse, utan han afbidade värdigt och tåligt
hvad framtiden kunde medföra. Redan på
riksdagen i Stockholm, d. 10 Mars år 1649, hade han
blifvit vald till thronföljare, och bekräftades i
denna egenskap på riksdagen d. 6 Nov. 1650,
hvarvid han erhöll titel af kongl. höghet. Denna
handling var Christinas eget verk och genomdrefs icke
utan mycket motstånd både bland rådet och
ständerna. Man tillade honom dervid ett underhåll af
50,000 R:dr. Då Christina ändtligen beslutat
nedlägga regeringen och denna akt gick för sig i
Upsala, förmiddagen d. 6 Juni 1654, kröntes Carl
Gustaf på eftermiddagen, men hvilken ceremoni
försiggick med så mycken tarflighet, att bönderne
dervid åto på trädtallrickar. Carl Gustafs icke fullt
sexåriga regering var ett nästan oupphörligt krig,
hvilket börjades år 1655 med Polen och
fortsattes ända till konungens död, med Polen,
Brandenburg, Danmark, Holland och Österrike, och
hvarunder han ådagalade ej blott ovanliga
fältherre-egenskaper, utan äfven ett personligt mod,
hvilket stundom gränsade till öfverdåd. I början
segrare vid snart sagdt alla tillfällen, eröfrade han
icke blott hela Polen, utan äfven genom tåget
öfver Bält, i Roeskildska freden, Skåne, Halland,
Blekinge, ön Bornholm, Bohus län, Trondhiem och
tullfrihet i sundet, den nyttigaste fred Sverige
någonsin afslutat, ehuru några af dessa fördelar
sedan gått förlorade. Han afled i sina bästa år i
Götheborg, d. 13 Febr. är 1660, samt
efterlemnade minnet af en för sitt land nyttig eröfrare,
en stor härförare, en tvetydig statsman, en för den
inre hushållningen och finanserna menligt verkande
konung, samt af en personligen sparsam och
aktningsvärd man. Någon omåttlighet i lefnadssättet
tillvites honom, men den var en följd mindre af
smak, än af de vanor kriget medfört.
Carl XI, den föregåendes son, född i Stockholm
d. 24 Nov. år 1655, var endast ett fyra års barn,
då han blef konung genom sin faders död. Han var
af alla Sveriges regenter den, som vid yngsta år
uppträdt på thronen, den, hvars uppfostran blifvit
mest försummad, den, som af egen kraft lyckligast
banade sig vägen till en värdig utöfning af
konungamagten, näst Gustaf Wasa den gagneligaste
af Sveriges konungar, och den, hvars värde
måhända minst blifvit erkändt. Då han, en 17-årig
gosse, d. 18 Dec. 1672, såsom fullmyndig sjelf
emottog regeringen, fann han för sig ett
utblottadt land, ett förstördt statsverk och okloka
allianser, hvilka, kort efter hans anträde till
regeringen, invecklade riket i krig med Danmark,
Holland, Brandenburg och Tyska riket. Efter ett
fyraårigt krig (se slagen vid Halmstad, Landskrona och
Lund), slutadt nästan utan förlust af länder,
hvarunder konungen röjde ett mod, värdigt hans
fader och son, och efter hvars slut han ådagalade
en kärlek för freden och en insigt af regentens
pligter, hvilken saknades hos dem, rigtade han sin
omsorg på rikets hushållning med ett allvar, kraft
och förstånd, hvaruti ingen annan Svensk regent
kan jemföras med honom. Reduktionen af de
bortslösade kronogodsen (se: Reduktionen), skaffade väl
till en del medel härtill, men ådrog honom äfven
adelns oförsonliga hat; mera gjorde hans kloka
anordningar af statsverket, hans vård om handel och
näringar, hans stränga tillsyn öfver rättvisans
skipande och embetsmännens förhållanden, hvilket han
sökte lära känna genom täta resor i landet, ofta
under den strängaste inkognito, samt det noggrannt
bibehållna och med klokhet begagnade fredslugnet.
Nästan hela den inre administrationen har honom
att tacka för sitt ordnade skick, hvilket, med få
förändringar, bibehållit sig intill närvarande tid;
Indelningsverket, Carlskronas anläggning och den
nybyggda stora flottan, bankens stiftelse såsom
statsanstalt, anläggningen af Hjelmare slussverk,
Stockholms slotts byggnad, utarbetandet af nya
psalmboken, förbättringen af civil-lagen, skydd åt konsterna,
m. m., voro hans verk. För att kunna utföra allt
detta, trodde han sig behöfva en utvidgad magt,
samt erhöll en sådan, i det han, år 1680,
förklarades för oinskränkt monark; men han
missbrukade aldrig sitt välde, utan höll tvertom riksdagar
nästan ordentligare än någonsin förut. Man har
efter honom det sköna yttrandet: ”Vishet och
insigter har jag icke lofvat mitt folk, men väl god
vilja och verksamhet”, och dessa egenskaper
utvecklade han också till en sällsynt grad. Tarflig
i sitt enskildta lefnadssätt, förstod han, när så
behöfdes, att på ett värdigt sätt representera
konungsligheten, och, oaktadt allt hvad han utgifvit
för statens behof, ära och nytta, efterlemnade han
likväl vid sin död en fylld skattkammare. Han
bortrycktes alltför tidigt från sitt folk och sin son,
d. 5 April (enligt Lagerbring d. 24 April) år 1697,
endast 41 år gammal. Sverige har aldrig varit så
mägtigt, rikt och blomstrande, som under hans
regering.
Carl XII, född i Stockholm d. 17 Juni 1682,
var icke fyllda 15 år, då han blef konung, genom
sin faders och företrädares död. Enligt dennes
testamente skulle han stå under sin farmoders och
de fem äldste kongl. rådens förmynderskap; men
Carl XI:s förmyndare-regering hade väckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
