Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Österdalens fögderi i Norrige, hvarifrån det
skiljes af stora fjällryggen Kölen. Det håller i
längd 31 mil, i bredd 15, samt i vidd 278,76
qv. mil. Uti det egentliga Svea rike är Dalarne
det sist bebyggda och befolkade landskap. Att det
till större delen är ett nytt land, synes deraf att
ättehögarne ej träffas högre upp än i Tuna och
vid Thorsångs kyrka, ty dessa vittna om gammal
byggd. Finnlapparne och Skridfinnarne hafva
blifvit undanträngda af Svenska folkstammen, och
högst få äro de minnesmärken, som i Dalarne
finnas qvar efter den äldre befolkningen. Vid
Finnbo fäbodar nära sjön Hinsen i Svärdsjö och
Sundborns socknar finnas små gräsbevuxna jordgrafvar
dem allmogen kallar Lappgrafvarne. Äfven
träffas sådana i Nås församling af Westerdalarne.
Våra gamla sagor omtala, att år 1030 färdades
konung Olof den helige, och år 1177 konung
Sverre genom landet. Af beskrifningarne inhemtar
man, att norra delen af landet då var nästan
vildmark eller djup skog. Den enda runsten i
Dalarne är funnen vid Hedemora. Den äldre
indelningen af landet, som dock ej får tagas i strängaste
bemärkelse, var den i Dalarne, Kopparberget och
Jernbergslagen. Såsom bevis att södra delen af
landet var tidigare bebyggd, må nämnas, att Erik
den helige lät år 1167 genom S:t David predika
kristendomen i landet. Landskapets läge är mer
och mer högländigt, ju närmare man kommer upp
emot fjällryggen. Landet är ansenligen upphöjdt
öfver hafsytan, och består till större delen af berg,
steniga och sandiga åsar och kullar, hvilka endast
bära skog; men till en mindre del af sådana
dälder och höjder, som kunna odlas och äfven under
sekler blifvit bragta till fruktbarhet, genom ett
med folkstockens tillväxt allt mer och mer
utvidgadt åkerbruk. Omkring de stora vattendragen
förekomma vidsträckta åker- och ängsfält,
särdeles längs efter den största och midt igenom landet
löpande östra Dal-elfven. Den delen, som stöter
mot Vestmanland, liknar det motgränsande
landets beskaffenhet. Malmtrakter äro här ganska
många. På den nordöstra sidan om Dal-elfven
förekomma de mesta kopparmalms-fyndiga trakter,
såsom först det vidsträckta St. Kopparbergs
malmfält vid Falun; Insjö kopparverk i Åhls socken;
Löfås silfver- och kopparblandade malmfält;
Svartviks malmfält, i Svärdsjö socken; Garpenbergs
kopparmalmsgångar och Bäsinge malmfält. Den andra
delen af detta landstreck är belägen emellan
Dalelfven och det vattendrag, som klyfver
Westerbergslagen, och har många större och smärre
malmtrakter, af både silfver, koppar och jern,
hvaribland äro det fordna mägtiga östra
Silfverberget, Bovallsdals gallmejebrott, och många
smärre malmfält emot gränsen af Norbergs socken i
Westmanland. Den sydligaste delen af detta
landstreck har likaledes många malmfält, såsom
Grangärdes jernmalmstrakt, Kärrgrufvan och
Siksjöberget, i Norrberkes socken, samt vestra
Silfverbergs malmtrakt. Enligt Hisingers 1829 utgifna
tabeller äro de förnämsta bergens höjd: Salfjället
3,897 Pariser-fot öfver hafvet, Städjan 3,621 fot,
Gammalsäkefjället 3,016 fot, Hemfjället 2,850 fot
och är bland dessa förra Finboberget, 814 fot,
det lägsta. Bergarten består i trakten om Siljan
af röd och grå granit, gneis och glimmerskiffer.
En betydlig sandstensås går från Norrska
fjällryggen ner genom Transtrand, och i denna socken,
äfvensom i Elfdals och Lima socknar, förekomma
mägtiga massor af vulkaniska bergarter, nemligen
trapp, porfyr och syenit, hvilka ligga omedelbart
på sandstenen. Vid norra stranden af Siljan
råkar man på en sträckning af
öfvergångs-formationen, bestående af ortoceratit-kalk, som går
genom Ore, Orsa, Mora, Rättvik och Sollerön. En
mängd kast- och rullstenar förekomma öfver hela
provinsen af dess åtskilliga bergarter. Af deras
beskaffenhet kan man redan sluta till den rådande
jordmånen, som i norra delen är mest grus- och
sandartad. I trakten af kalkstens-formationen är
den naturligtvis kalkartad. Bergen hafva gifvit
anledning till flere näringsgrenar. Sandstenen
förarbetas till slip- och qvarnstenar. Porfyren
användes till bordskifvor, urnor, monumenter, o. s. v.,
äfvenså syeniten, som stundom kallas granitell.
Utur kärr och myror hemtas på några ställen ett
slags rödbrun jord, som innehåller jernpartiklar,
hvaraf tillverkas det s. k. myrjernet. Galmeja,
magnetstenar, bergkristaller, asbest, perlmusslor,
bergbeck, eldfast lera, purpurfärgade amethister,
topasflussar, petrifikater, antimonium och blodsten
finnas på flera ställen. De största och
märkvärdigaste sjöar i Dalarne äro Siljan, Runn, Orsa,
Wäsman, Barken och Amungen. De öfriga äro
Ljugaren, Wenjan, Skatungen, Tissjön, Oresjön,
Rogsjön, m. fl. Största floden är Dal-elfven (se
detta ord); dernäst Wan-ån, Fuluå, Svärdsjö-ån,
Feet-elfven, Rot-elfven, m. fl. — Hvad folklynnet
inom denna landsort beträffar, så hör det först
till egenheterna, att det i de olika delarne, ja,
till och med i de olika socknarne, är ganska
skiljaktigt. Så kan man t. ex. säga, att Mora-karlarne
äro sturska, Rättviks-karlarne enfaldiga,
Svärdsjö-karlarne beskedliga, Gagnefs-boerne lata,
Leksands-boerne flitiga, Westerdals-karlarne lifliga, o. s. v.
I de nedre socknarne öfvergå egenheterna mera i
en allmän karakter. Om det är en sanning, att
klimat, luft, jordmån, eller med ett ord, ett lands
natur intrycker sin stämpel på inbyggarne, så kan
detta med allt skäl lämpas på Dalkarlarne. Ortens
klimat kräfver arbete och ihärdighet, ty
landtmannen måste här på kort tid förrätta allt hvad till
jordens odling och skörd behöfves. Större delen
af året lemnar den frusna marken honom intet,
och han måste då äfven sträfva för värma och
kläder. På fyra månader måste han samla hvad
han och hans boskap behöfver för hela året till
lifsuppehälle. För honom mognar ingen drufva,
endast finklet rinner sparsamt från
brännvinspannan. Denna nöd vänjer kroppen vid arbete,
styrka och härdighet, liksom landets majestätiska
natur höjer själen till kraft och mod. Hvart man
vänder sig i Dalarne tyckes landet imponera
genom sitt höga, allvarsamma och kraftfulla
utseende. Våldsamma naturkrafter hafva gett det sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
