Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Distingen - Distinktionstecken - Distorp - Dittmer, Joakim - Dittmer, Herman - Dittsinger - Diversehandel - Dividend - Diö - Djefvulen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vikingarne sålde här sina röfvade skatter. Så kom
kristendomen. Templet föll, allsheriartingen försvunno;
men handeln steg, förbindelserna blefvo lifligare,
behofven större och af Disatingets hela herrlighet
blef en marknad. Den hålles än i dag, vid
början af Februari månad, och är talrikt besökt,
mest af Norrländningar, hvilkas varor (lärft, smör,
fogel, o. d.), på denna väg spridas till det nedra
Sverige.
Distinktionstecken består af guldgalon vid de
regementer och korpser, vid hvilka
korpralsgradbeteckningen utgöres af ett gult snöre, och af
silfvergalon vid de, hvilka hafva ett hvitt
snöre för nämnde gradbeteckning.
Distinktionstecknet bäres, med hänseende till
kavalleri-regementer och korpser, dels omkring kragens öfre
och främre kant, eller kring öfre delen af
epålettmattorna, dels ock å pelsärmen. Korpraler af
infanteri, fältjägare och kavalleri, hvilka i denna
egenskap tjenstgjort minst tre år, och derunder
ständigt ådagalagt ett fullkomligen oklanderligt och
pålitligt uppförande, samt undergått den för
under-officerare anbefallde examen, få, såsom
uppmuntran och utmärkelse att de äro kompetente
till underofficers-befordran, nyttja detta tecken, af
guld eller silfvergalon. Äfven sådana korpraler
och manskap, som varit kommenderade till någon
infanteriets instruktionsbataljon, eller utmärkt sig
vid någon af dess korpralsskolor, o. s. v., erhålla
ett sådant tecken af galon eller redgarnssnöre.
Till bestridandet af kostnaden för dessa tecken
finnas inga serskilda medel, och de anläggas
derföre blott vid regementer och korpser, hvilka
sjelfva vilja bestrida kostnaden. Tecknet
förverkas af den, som gör sig känd för dåligt
uppförande och opålitlighet, vare sig inom eller utom
tjensten.
Distorp, en grufva i Lerbäcks bergslag af
Nerikes län. Här brytas årligen 160 skepp:d malm.
Dittmer, Joakim, son till en borgmästare i
Narva, ingick vid 16 års ålder i
guvernements-kansliet derstädes, kom år 1700 i Svenska
fält-kansliet och följde hären ända till Pultawa, der han
blef fången. Då Svenska krigsfångarne hårdt
behandlades i Moskwa, och flera klagomål deröfver
varit fruktlösa, skaffade Dittmer slutligen i tsarens
hand en af grefve Piper uppsatt klagoskrift
deröfver, hvilken hade till följd afhjelpandet af
besvären. Han fördes sedan med de öfrige fångarne till
Sibirien, hvarest han måste qvarblifva ända till
fredsslutet. Efter hemkomsten befordrades han till
kongl. sekreterare, agent i Moskwa, kansli-råd och
envoyé vid Ryska hofvet, samt ändtligen till
landshöfding i Kymenegårds län, hvarifrån han tog
afsked år 1741. R. af N. O. år 1748 och adlad.
Född 1681, död 1755.
Dittmer, Herman, hans yngre broder, gick
vid 16 års ålder i krigstjenst; blef fången vid
Narvas öfvergång år 1704 och qvarhölls i
fångenskapen till den allmänna befrielsen år 1722.
Tog afsked år 1746, såsom kapiten, och pryddes
med Svärds-orden vid Adolf Fredriks kröning. Dog
1760 i en ålder af 77 år.
Dittsinger, en skicklig dekorations- och
landskapsmålare, hvilken dog i Stockholm på
1790-talet, omkring 50 år gammal.
Diversehandel, kallas den försäljning i
Stockholm af alla slags glas och porsliner samt the och
i allmänhet sådana varor, som icke tillkomma
någon af de andra handels-societeterne, utan utgör
en serskild näring, hvars idkare äfven såsom en
societet tillhöra borgerskapet.
Dividend kallas den andel af en konkursmassa,
som, efter fälld dom, tillhör hvar och en af
borgenärerne, i förhållande till hans fordran.
Diö, ett jernbruk, i Stenbrohults socken, af
Kronobergs län, med 1 härd och 300 skepp:d privil.
smide, af eget tackjern. Smidet föres sällan på
våg. Hammarskatten utgör 3 skepp:d. Bruket
äges af grefvarne M. & C. Hamilton.
Smidesstämpeln visar: D:B.
Djefvulen. Redan i äldre tider blefvo trolldom
och blåkullafärder af menige man i Sverige
ansedde för möjliga. Detta utvisar X flocken, 5 §
af Rätlöse-balken i Westgötha-lagen, der det
förklaras för oqvädinsord, om någon sade sig hafva
sett den andre ”rida till trolls eller blåkulla, på
en skrinda i skymningen.” Trolldom och dess
bestraffning förekommer både i lands- och
stads-lagens högmåla-balkar, hvarvid dock förtjenar
anmärkas, att å intetdera stället bestraffning för
trolldom i annat fall utsättes, än då någon
menniska dermed dödades, då trollkarlen borde
steglas och trollkonan brännas; men i 1734 års lag
2 kap. 1 § Missgerningsbalken stadgades
uttryckligen lifvets förlust, enär minsta skada derigenom
förorsakas till kropp eller egendom, så att öppet
fält lemnades åt en oförståndig eller vidskeplig
domare, att, för hvarjehanda mycket naturliga
åtgärder, dömma den anklagade från lifvet. Denna
§ har likväl till all sin verkan upphört, enligt
kongl. förordningen d. 20 Jan. 1779. Emellan
åren 1669 och 1676 blef det liksom en sjukdom
hos Svenska folket, att, utan all granskning,
antaga verkligheten af trolldomskonst och
blåkullafärd. Kongl. regeringen utfärdade ett bref, d. 19
Dec. 1669, till samtlige biskopar och
superintendenter i riket, hvari förordnades: ”att såsom det
gruflige, jämmerlige och för detta ohörde
väsendet icke kunde vara okunnigt, hvilket en tid på
några orter i riket, nemligen Bohuslän och en del
socknar i Dalarne, igenom satans bedrägeri
uppkommit, i det icke allenast mycket folk befunnes
vara till truldom och Guds den Högstes
vedersakelse förfördt, utan ock månge små oskyldige och
menlöse barn lika som med våld, dels af satan
sjelf, dels af hans anhang borttagne och förde till
den ort han dem till mötes föresätter, hvarest de
sedan icke utan Guds namns samt Hans heliga ords
och sakramenters största försmädelse, blifva
bedragne ifrån sin kristendom till att antaga hans
vederstyggeliga tjenst”, så skulle förböner i alla
kyrkor hållas den då tillstundande första söndagen
i fastan och sedermera framgent vid alla
gudstjenster, särdeles på sön- och helgedagar, icke
allenast för dem, som voro underkastade denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
