Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Düring, Johan Christoffer von - Düring, Otto Fredrik von - Duseborg - Duvall, Gustaf - Duvall, Axel - Dvergar - Dverga-smide, dverga-klenod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Holstein, hvarest hans fader var öfverste. Han
föddes i Bremen 1695, och gick helt ung i Holsteinsk
tjenst. Redan såsom gosse lärer han icke
allenast hafva gjort flera fälttåg, utan äfven utmärkt
sig; ty år 1710 blef han befordrad till kapiten,
sedan han förut bivistat slaget vid Malplaquet. År
1712 trädde han i Svensk tjenst, blef 1714
öfverstelöjtnant, samt, efter den skarpa träffningen utanför
Stralsund d. 7 Dec. s. å., genast af konungen
utnämnd till öfverste för Vitinghofska regementet.
Han skall då hafva varit endast 19 år gammal,
och hade således icke skäl att klaga öfver en trög
lycka. Fången vid Stralsunds öfvergång, fick han
tillåtelse att vistas i Hamburg, hvarifrån han år
1717 reste till Carl XII:s läger vid Götheborg.
Här blef han utnämnd till öfverste för ett Tyskt
dragon-regemente, och, när detta efter freden
upplöstes, öfverflyttad såsom öfverste på norra
Skånska kavalleriet. Senare befordrades han efterhand
ända till fältmarskalks-graden, pryddes med
Svärdsordens kommendörs- och Serafimer-ordens
dekorationer, vid dessa ordnars stiftelse, blef friherre och
grefve, samt öfver-ståthållare i Stockholm, hvilket
embete han med värdighet beklädde. Dog d. 5
Jan. 1759. Ätten utgick med honom.
Düring, Otto Fredrik von, den förres
broder, stupade, såsom öfverste vid ett värfvadt
regemente, utanför Stralsund år 1715. Han hade följt
Carl XII till Bender, der deltagit i kalabaliken och
utgjorde, jemte general-adjutanten von Rosen,
konungens sällskap på hemvägen från Turkiet år 1714.
Då Rosen tröttnat, följde Düring ännu den
outtröttlige Carl; men slutligen kände äfven han sig
utmattad, och bad förgäfves, att konungen måtte
dröja blott några timmar, hvarunder han kunde
återhemta sina krafter. ”Lemna mig hälften af
kassan och kom efter när ni kan”, var det svar
han erhöll. Nu påfann D. en list. Han
betalte postmästaren, för att denne skulle gifva
konungen den sämste hästen i stallet, hvilade derefter
några timmar, åkte sedan i vagn, och träffade
Carl, som i regn och snö gick och ledde sin
oduglige häst. Konungen satte sig nu upp i
Dürings vagn och begge kommo välbehållne till
Stralsund, sedan de på en då för tiden otroligt kort
tid af 16 dygn, tillryggalagt vägen dit ifrån
Turkiet.
Duseborg, fordom kalladt Winäs, utgöres,
jemte Bommedal, af 2 mtl. frälse-säteri, i Gamla Kils
socken, Walkebo härad af Östergöthland. Konsten
har förskönat detta af naturen vackra ställe.
Trädgården, genomskuren af dels naturliga, dels
gräfda kanaler, öfver hvilka 7 större och mindre broar
finnas anlagda i Kinesisk smak, är stor, prydlig och
lönande. Utom en mängd fruktträd af bästa slag,
äro der planterade flere hundrade vilda träd, dels
till alléer, dels till grottor. Längs efter sjön, i
sammanhang med trädgården, är en vidsträckt och
smakfull park efter Engelska sättet.
Duvall, Gustaf, född år 1630 i Stralsund.
Fadern var general öfver Svenska hären i Schlesien.
Gustaf D. gick den civila och hofvägen, blef
kammarherre hos drottning Christina och Carl Gustaf,
och skickades år 1658 till England att beklaga
Cromwells död samt underhandla om en
hjelpsändning af 30 fregatter. Återkommen derifrån
skickades han som resident till Danmark, blef 1662
landshöfding öfver Fahlu län, friherre och
landtmarskalk vid 1675 års riksdag. Död 1692.
Duvall, Axel, den föregåendes son, var en af
Carl XII:s kämpar. Han deltog med konungen i
kalabaliken i Bender och befalltes qvarstanna
derstädes, när Carl XII affördes till Demotica. Dog
år 1730 såsom general-major.
Dvergar. Menniskolika väsenden, hvilka i
fornsagorna spelade en vigtig rol. De förekommo
öfverallt, likasom jättarne eller Jotnarne, och
torde, likasom de, hafva varit en af de Asiatiske
nybyggarne undanträngd menniskostam, före dem
boende i Norden. Dvergarne skildras i allmänhet
såsom fula, missbildade och små, ehuru några få
undantag ägde rum. De påstodos vara utmärkt
skicklige uti metallers smältande och smidande,
och alla vapen som gudar och hjeltar buro, sades
vara förfärdigade af konstvana dvergar. Men de
skildras derjemte såsom elaka, sluga och listiga,
voro särdeles öfvade i trollkonster, och beredde
derigenom icke sällan menniskors förderf. —
Eddan säger att deras boning var i jorden och i
bergskrefvorna, samt att de vid dagsljus aldrig
vågade sig fram under bar himmel; ty om solen sken
pä dem, blefvo de genast förvandlade till sten.
Vidare förmäles om dvergarnes tillkomst, att de
blefvo danade utaf de maskar, som funnos i jätten
Ymers kött, då gudarne deraf skapade jorden.
Dverga-smide, dverga-klenod. Likasom en
kristen nu för tiden anser allt fullkomligt och godt
härleda sig från ett högre upphof, så trodde ock
våra hedniska förfäder allt utmärkt i menniskoverk
hafva sin grund i något öfvernaturligt. Okunnige
om det sanna upphofvet tillskrefvo de elfvor och
dvergar allt detta. Mannens sjelfförsvar utgjorde
den tiden hans första pligt, segern var hans
högsta lycka, samt då till och med sjelfva himlen
vanns med mod och ett godt svärd, var det
naturligt, att dugliga vapen voro den dyrbaraste
egendomen. En god vapensmed sades vara lärd af
dvergar eller elfvor. Ett väl härdadt, godt och
spänstigt svärd kallades vanligen dverga-smide.
Äfven andra konstarbeten, isynnerhet armringar af
guld, med dyrbara stenar eller pålagda lysande
färger, kallades stundom elfva-, stundom
dverga-klenod. Jättarne och bergfolket ansågos vara
mycket skickliga i smideskonsten, och vid bergen
förekomma stundom mindre, från de öfriga klipporna
skiljda stenhällar, som af landtfolket kallas
jättestäd, och på hvilka jättarne förmenas hafva idkat
sitt smide. På mångfaldiga sätt utsmyckade sagor
om dessa bergsmeder saknas icke. ”En bonde”,
heter det merendels, ”far utmed berget vid
solgången, får så se berggubben stå och smida vid
jättestädet, med grå rock och en grå hatt på
hufvudet. När han känner en kristen man närma sig,
och, såsom det kallas, luktar kristen blod,
utspärrar han näsborrarne och snårkar mot hästen,
hvilken blir vild och skrämd, och hunden gnisslar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
