Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekonomiska mål - Ekonomi-utskott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om embetsverkens sammansättning, bergsbruket,
handeln, landtbruket, läroverken,
försvarsanstalterna; men kan icke, utan ständernas bifall,
använda statens medel för nya inrättningar, icke
rubba bevillningens grunder för handeln,
bergsbruket, näringarne, icke ändra indelningsverket,
icke bestämma förvaltningen af kronans fasta
egendom, icke borttaga eller tillägga ett ord i
allmänna lagen. För den som känner det nära
sammanhang, som i våra dagars invecklade
samhällsskick förenar lagstiftningen å ena sidan,
beskattningen å en annan, förvaltningen å en tredje,
samt den stora svårigheten, för att icke säga
omöjligheten, att, utan penningetillskott, utföra
vigtigare företag är det en klar sak att
konungens envälde i ekonomiska mål är blott skenbart.
Långt ifrån att öfver höfvan inkräkta på
ständernas magt och sätta folkets frihet i fara, är
det snarare ett värn emot det missbruk, som ej
varit okändt i Sverige, att ständerna gjort sig
sjelfve till regerande. Detta var förhållandet
under frihetstiden, då, enligt 1720 års
regeringsform, ekonomiska förordningar af konungen och
rådet blott ägde provisorisk giltighet, till dess
de af ständerna blifvit pröfvade. Men icke nog
dermed; det blef äfven tillåtet att vända sig till
ständerna med klagomål öfver enskildta
besvärsärender, t. ex. befordringsmål. Befordringarne
afgjordes sålunda till en stor del af ständerna.
Huru konungamagten härigenom inskränktes inom de
i allt fall nog trånga gränsor, som 1720 års
regeringsform uppdragit, derom talar hela
frihetstidens historia. Den talar också om den tidens
korruption, om partisinne och mannamån hos
ständerna, och hvarest hade väl dessa egenskaper ett
friare fält, en säkrare inflytelse, hvarest kändes
de mera sårande för den, hvars rättigheter
våldfördes, hvars person förföljdes, hvars förtjenster
förnekades, än i befordringsärender? Emot slutet
af sin regeringstid frångingo ständerna något af
denna öfver höfvan utsträckta myndighet. De
afsade sig, vid 1765 års riksdag, enskildta
besvärsmål i tjenstesaker, och uti 1772 års
regeringsform stannade de hos den åter uppväckta
konungamagten. Före frihetstiden regerade tvenne
enväldiga konungar, och deras envåldsmagt inleddes
genom den ekonomiska lagstiftningens formliga
uppdragande åt konungen. Detta skedde vid 1682
års riksdag, och då härmed följde hela lagstiftande
magten, var detta det andra steget till konungsligt
envälde; det första togs redan 1680 och bestod
i rådets afsättning. Af ålder utöfvade konungen
den ekonomiska lagstiftningen. Men i de gamla
tiderna begränsades den af ståndsprivilegier, samt
af de privilegierade ståndens politiska ställning.
Privilegierna voro en grundkarakter för
statsförfattningen. Dertill kom det demokratiska
elementet, som ifrån konung Gustaf I:s tid ej saknades
vid riksdagarne, slutligen Svenska folkets
”urgamla rätt att sig sjelf beskatta.” Då en ny
reglering företogs emellan konungen och ständerna år
1809, hade man frihetstidens politiska praktik i
alltför friskt minne, för att icke i de ekonomiska
målens öfverlemnande åt konungen söka ett skydd
emot regerande ständer. Man gjorde konungens
rådgifvare ansvarige, och sökte i denna
ansvarighet ett värn emot regeringens möjliga missbruk.
Så kunna ock ständerna betydligt ingripa i de
ekonomiska ärenderna, i samma mån deras rätt
blir erkänd, att, vid beviljande af penninge-anslag,
bifoga åtskilliga vilkor och förbehåll. Och om
äfven denna ej skulle ernå en fullkomligt stadgad
praxis, så återstår dock alltid ständernas rätt, att,
genom önskningar, fästa regeringens
uppmärksamhet på hvad föremål som helst, äfven inom
regeringens egen sfer. Derföre pläga ock dessa
ärender vid riksdagarne kallas önskningsmål. De
behandlas af ekonomi-utskottet, och för att uttrycka
ständernas opinion fordras tre riks-stånds
sammanstämmande beslut. Skulle åter konungen sjelf
öfverlemna ett sådant mål åt ständernas
bedömande, behandlas det lika med lagfrågor. När
konungen afgör saken, sker det i statsrådet och efter
utredning af kollegierna, landshöfdinge-embeten
och andra embetsverk. Slutligen må ej
förglömmas, att med den ekonomiska lagstiftningen
äfven är förenad tillämpningen af förordningarne,
samt att således en ej obetydlig ekonomisk
domsrätt ligger i de administrativa myndigheternas och
högst i konungens egna, ej i högsta domstolens
händer.
Ekonomi-utskott eller, fullständigt uttryckt,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-utskottet
kallas en af de rikets ständers fördelningar, hvilka,
under det allmänna namnet utskott, böra tillsättas
vid hvarje riksdag. Det är likasom de öfriga
utskotten en berednings-kommitté, en rådgifvare åt
rikets ständer. Men hvarken kan det sjelf
föreslå någon ny fråga, eller besluta med rikets
ständers rätt öfver någon väckt fråga. Dess åtgärder
inskränka sig till behandlingen af de ifrån
ständerna hänskjutna förslagen, dem utskottet till-
eller afstyrker. Sjelft kan det endast föreslå
åtgärder, som omedelbarligen sammanhänga med den
väckta frågan. Till ekonomi-utskottet
hänskjutas alla frågor om allmänna hushållningen och
statsförvaltningen i alla dess grenar, således frågor
angående landtbruket, bergverken, näringarne,
undervisningsverken, kyrkan, försvarsverket,
fattigvården, läkarestaten, landtregleringen, m. m., i
korthet allt, som ej tillhör något annat utskotts
behandling. En stor del af dessa frågor röra
ämnen, som tillhöra andra utskotts behandling,
igenom det sammanhang hvari de ofta befinna sig
med rikets penningeverk. Så snart nemligen ett
förslag, rörande dessa föremål, förutsätter ett
statsanslag, behandlas det af stats-utskottet.
Näringsfrågorna bero i många fall på bevillningen
och tillhöra då bevillnings-utskottet. Genom
denna frågornas blandade natur föranledes ofta en
gemensam behandling i förening med andra utskott.
Då bildas ett: ”sammansatt stats- och
ekonomi-utskott”, ett ”sammansatt stats-, bevillnings- och
ekonomi-utskott”, m. m. Men oaktadt dessa
inskränkningar återstå alltid en stor mängd motioner för
ekonomi-utskottets handläggning. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
